Norah såg ner i sin kaffemugg. För första gången på mycket länge kände hon hur den hårda pansaren kring hennes hjärta fick en spricka.

Kapitel 2: Dammet från Copper Creek

Vid niotiden på morgonen var hästarna sadlade. Norahs sto, Penny, en välbyggd fux med ljus man, skrapade hoven mot marken, ivrig att få röra på sig. Finn spände gjorden på sin stora, mörkbruna valack, Big Red.

”Vart var du på väg innan du hamnade i Copper Creek?” frågade Finn medan han packade ihop lägerutrustningen.

”Norrut,” svarade Norah och justerade sin Winchester i hölstret vid sadeln. ”Till Prescott, eller kanske hela vägen upp till Flagstaff. Jag har en morbror som äger en liten tryckpress där. Han lovade mig arbete.”

”Arbeta med vad?”

”Sätta typer. Skriva artiklar,” sa hon med en gnutta stolthet i rösten. ”Jag kan läsa och skriva, Finn. Bättre än de flesta män i den här territoriet. Min mor var lärarinna i St. Louis innan vi flyttade västerut. Men när mina föräldrar dog i kolera förra året fanns det ingenting kvar för mig där. Så jag tog min faders byxor, min häst och mitt gevär och gav mig av.”

Finn nickade långsamt. ”En kvinna som kan skriva och bär byxor… Det är inte underligt att sheriffen i Copper Creek kände sin auktoritet hotad.”

”Sheriffen var en idiot,” sa Norah skarpt. ”Han försökte ta min häst under förevändning att jag ‘störde den allmänna ordningen’ när jag vägrade ge vika för hans assisterande biträde på trottoaren. När jag drog mitt gevär och sa åt honom att backa, låste de in mig.”

”Vägen till Prescott går rakt igenom San Pedro-dalen,” sade Finn och peka mot nordväst där bergen reste sig som mörka skuggor mot horisonten. ”Det är en hård ritt. Apacheindianer rör sig i norr, och det finns gott om desperados som gömmer sig i kanjonerna. Min ranch ligger två dagsritter västerut, nära Willow Creek.”

Norah tvekade. Hon stod vid Pennys sida och höll i tyglarna. Hon var fri nu. Hon kunde vända Penny mot norr och rida iväg. Finn hade uttryckligen sagt att han inte förväntade sig nå

Kapitel 1: Morgenljusets tvekan
Morgonsolen steg långsamt över Arizonas böljande ökenlandskap och färgade de vassa klipporna i nyanser vaniljgult, ockra och bränt tegel. Den kalla ökennatten släppte sitt grepp, och med den kom en sval bris som fick de torra buskarna att prassla svagt vid bäckens kant.

Norah öppnade ögonen. Under de senaste fyra dygnen hade varje uppvaknande varit förenat med en iskall stöt av skräck — känslan av fuktigt halm på fängelsegolvet i Copper Creek, järnlukt, och skramlet från sheriffens nyckelknippa. Men i stället för galler såg hon grenverket från en uråldrig bomullsträdsbuske och en stjärnklar himmel som långsamt bleknade i gryningen.

Några meter bort satt Finn Morgan. Han hade redan tänd en liten glödhög under kaffekannan i emaljerad plåt. Han satt på en hoprullad filt med ryggen mot en trädstam, hans bredbrättade hatt låg bredvid honom i gräset, och hans ljusa hår var ruffsigt efter natten. När han hörde henne röra sig vände han inte på huvudet direkt, utan gav henne utrymme att orientera sig.

”Morgon,” sade han lågt. Rosten i hans röst avslöjade att han varit vaken länge. ”Kaffet är färdigt om fem minuter.”

Norah satte sig upp långsamt. Hennes kropp var stel efter de hårda träplattformarna och den långa ritten igår kväll, men skavsåren på fötterna kändes mindre inflammerade nu när de trånga kvinnostövlarna var avtagna. Hon drog händerna genom sitt rödaktiga hår, försiktigt pilla ur några torkade blad och snodde ihop det i en stram knut i nacken.

”Du sov inte mycket,” anmärkte hon och reste sig. Hon sträckte på ryggen och kände efter att Winchestrer-gevär låg kvar vid hennes sadel. Det gjorde det.

”Någon måste hålla ett öga på coyoterna,” svarade Finn enkelt och hällde upp det mörka, starka kaffet i två plåtmuggar. ”Och på sheriffens män, om de skulle få för sig att ångra affären.”

Han räckte henne den ena muggen. Värmen strålade genom metallen och in i hennes stela fingrar. Norah tog emot den utan att låta deras fingrar mötas. Hon var fortfarande vaksam, som ett vilt djur som matats av en främling men ännu inte var säker på om fällan lurade i skuggan.

”Sheriffen fick tvåhundra dollar för en kvinna han ville bli av med,” sade Norah och tog en kallsinnig klunk av det heta kaffet. ”Han är nog mer än nöjd. Han tror säkert att du har tagit mig till din ranch för att tvätta dina skjortor och städa ditt golv.”

Finn såg på henne med sina gråblå ögon. Det fanns inget hån i dem, ingen överlägsenhet. Bara en djup, trött erfarenhet.

”Vad folk i Copper Creek tror har aldrig intresserat mig särskilt mycket,” sa han. Han tog sin egen mugg och tog en klunk. ”Frågan är vad du tror, Norah.”