Hon tystnade. Hans uttal av hennes namn var rent, utan den sliskiga ton som auktionisten och gruvarbetarna haft i sina röster. Hon satte sig på en flat sten på andra sidan elden.

”Jag tror att du bar på en tung börda igår kväll,” sade hon sakta. ”Din syster… Caroline.”

Finns blick sjönk mot glöden. Musklerna längs hans käklinje spändes ett ögonblick innan de slappnade av igen.

”Det var fem år sedan,” sade han med låg röst. ”Vår far dog när vi var unga, och vi drev ranchen tillsammans. Caroline var snabbare med lasso än någon karl i dalen och hon vägrade rida damsadel. Hon sa att det var skapat för att hålla kvinnor fångna på hästryggen.” Ett litet, smärtsamt leende fladdrade över hans läppar. ”Hon bar sin faders gamla arbetsbyxor. Folket i staden muttrade, prästen predikade om synd, men vi brydde oss inte. Tills en kväll när en grupp resande boskapstjuvar kom till ranchen när jag var inne i staden för att hämta medicin.”

Han tystnade. Vinden drog genom träden och skapade ett viskande ljud som fyllde pausen.

”De tyckte inte om att en kvinna drog vapen mot dem,” fortsatte Finn. ”De tyckte inte om att hon bar manskläder och talade till dem som jämlikar. När jag kom tillbaka…” Han skakade på huvudet och tog en djup andningspaus. ”De brände inte ens huset. De ville bara statuera ett exempel.”

Norah kände hur en kall ilning drog längs ryggraden. Hon kände igen den där ilskan — den vilda, maktlösa ilskan som uppstår när världen försöker pressa in en i en form som inte passar, och straffar en om man vägrar.

”Jag är ledsen, Finn,” viskade hon.

”Det var inte ditt fel,” sade han och såg upp. ”Men igår… när jag såg dig stå på den där plattformen, med rep runt handlederna och folkmassan som skrattade… då var det som om tiden stod stilla. Jag kunde inte rädda Caroline. Men jag kunde stoppa dem från att bryta ner dig.”

Norah såg ner i sin kaffemugg. För första gången på mycket länge kände hon hur den hårda pansaren kring hennes hjärta fick en spricka.

Kapitel 2: Dammet från Copper Creek
Vid niotiden på morgonen var hästarna sadlade. Norahs sto, Penny, en välbyggd fux med ljus man, skrapade hoven mot marken, ivrig att få röra på sig. Finn spände gjorden på sin stora, mörkbruna valack, Big Red.

”Vart var du på väg innan du hamnade i Copper Creek?” frågade Finn medan han packade ihop lägerutrustningen.

”Norrut,” svarade Norah och justerade sin Winchester i hölstret vid sadeln. ”Till Prescott, eller kanske hela vägen upp till Flagstaff. Jag har en morbror som äger en liten tryckpress där. Han lovade mig arbete.”

”Arbeta med vad?”

”Sätta typer. Skriva artiklar,” sa hon med en gnutta stolthet i rösten. ”Jag kan läsa och skriva, Finn. Bättre än de flesta män i den här territoriet. Min mor var lärarinna i St. Louis innan vi flyttade västerut. Men när mina föräldrar dog i kolera förra året fanns det ingenting kvar för mig där. Så jag tog min faders byxor, min häst och mitt gevär och gav mig av.”

Finn nickade långsamt. ”En kvinna som kan skriva och bär byxor… Det är inte underligt att sheriffen i Copper Creek kände sin auktoritet hotad.”

”Sheriffen var en idiot,” sa Norah skarpt. ”Han försökte ta min häst under förevändning att jag ‘störde den allmänna ordningen’ när jag vägrade ge vika för hans assisterande biträde på trottoaren. När jag drog mitt gevär och sa åt honom att backa, låste de in mig.”

”Vägen till Prescott går rakt igenom San Pedro-dalen,” sade Finn och peka mot nordväst där bergen reste sig som mörka skuggor mot horisonten. ”Det är en hård ritt. Apacheindianer rör sig i norr, och det finns gott om desperados som gömmer sig i kanjonerna. Min ranch ligger två dagsritter västerut, nära Willow Creek.”

Norah tvekade. Hon stod vid Pennys sida och höll i tyglarna. Hon var fri nu. Hon kunde vända Penny mot norr och rida iväg. Finn hade uttryckligen sagt att han inte förväntade sig någonting av henne.

Men hon såg på honom — på hans breda axlar, hans lugna rörelser och det sätt på vilket han behandlade sin häst med mildhet och respekt. Världen utanför var full av män som sheriffen i Copper Creek. Att rida ensam genom San Pedro-dalen utan tillräckligt med proviant var ett risktagande.

”Hur långt är det till din ranch?” frågade hon.

”Som sagt, två dagar om vi håller ett jämnt tempo,” svarade han. ”Du kan vila upp dig där i några dagar. Få ordentligt med mat, tvätta dina kläder och låta din häst vila. Sedan kan du fortsätta till Prescott. Ingen kommer att störa dig på Willow Creek Ranch.”

Norah granskade hans ansikte letande efter någon dold avsikt, men hittade bara ärlighet.