Hon blev såld för att hon bar byxor, och cowboyen sa: ”Hos mig får hon bära vad hon vill”
Auktionistens röst ekade över det dammiga torget i Copper Creek i Arizona-territoriet år 1878.
”Kom närmare, mina herrar. Se detta fina exemplar av kvinnlighet, även om hon har ett sinne som behöver tämjas.”
Männen i folkmassan hånskrattade medan Norah Bennett stod på den träplattformen, med hakan högt trots förödmjukelsen.
Hon bar mansbyxor, hennes handleder var bundna, och hennes rödaktiga hår föll fritt över axlarna efter att de slitit av hennes hatt.
”Den här har inte bara en utan två gånger ertappats med att bära byxor som en man. Sheriffen säger att hon är för besvärlig för stadens fängelse. Startbudet är 20 dollar för den som vågar ta sig an denna vildkatt.”
Norahs ögon blixtrade av ilska medan hon granskade folkmassan.
Hon hade inte förväntat sig att hennes ankomst till Copper Creek skulle sluta så här.
Efter bara tre dagar i staden blev hon såld till högstbjudande enbart för att hon bar praktiska kläder.
Blåsorna på hennes fötter, orsakade av de kvinnostövlar hon tvingats bära under sin korta tid i fängelset, gjorde henne bara ännu mer beslutsam.
Från den bakre delen av folkmassan betraktade Finn Morgan allt med växande avsky.
Han hade bara stannat i Copper Creek för att köpa förnödenheter innan han återvände till sin ranch, men det han såg fick hans blod att koka.
Hans hand rörde sig instinktivt mot pistolen vid hans höft, men föll sedan tillbaka.
Våld skulle inte lösa detta, åtminstone inte ännu.
”25 dollar!” ropade en rödkindad gruvarbetare och såg på Norah som om hon vore boskap.
”30!” ropade en annan, en saloonägare som Finn kände till för hans dåliga behandling av kvinnor.
Finn trängde sig fram genom folkmassan, hans långa gestalt och breda axlar öppnade en väg.
Den sena eftermiddagssolen glittrade i hans ljusa hår när han tog av sig hatten — en gest av respekt som helt saknades hos de andra.
”100 dollar,” sa Finn, hans röst skar genom hånskratten.
Folkmassan tystnade och vände sig mot den långe cowboyen med den hårda blicken.
Auktionistens ögon vidgades.
”Nåväl, det verkar som vi har en herre med djupa fickor. 100 dollar för den besvärliga kvinnan i byxor. 110?”
Saloonägaren ville inte ge upp.
Finn steg fram.
”200,” sa han. ”Och det är mitt sista bud.”
Ett sorl gick genom folkmassan.
Ingen i Copper Creek skulle betala så mycket för en kvinna, än mindre för ett ”problem”.
Auktionisten log brett.
”Såld till herrn med den bruna hatten!”
När Finn närmade sig plattformen smalnade Norah sina ögon.
Hon hade bytt en fångvaktare mot en annan, och den här hade betalat en förmögenhet för henne.
Det kunde inte sluta väl.
”Vad heter du?” frågade Finn tyst.
”Vad angår det dig?” svarade hon bestämt.
Auktionisten tryckte ett papper i Finns hand.
”Skriv under här. Hon tillhör er nu helt och hållet, mister. Gör vad ni vill med henne.”
Finn skrev under, betalade och sa: ”Lös henne.”
Sheriffen steg fram.
”Vänta lite, Morgan. Vi säljer henne för att lära henne en läxa.”
”Hos mig får hon bära vad hon vill,” avbröt Finn med fast röst, ”och jag minns inte att jag bad om din åsikt.”
Ett kollektivt andetag gick genom folket.
Sheriffen skar motvilligt av Norahs rep.
Norah gnuggade genast sina handleder och såg misstänksamt på Finn.
”Jag tänker inte bli din slav,” viskade hon.
”Det förväntar jag mig inte heller,” svarade han.
”Har du dina saker någonstans?”
”Mina sadelväskor och min häst är i stallet,” sa hon.
”Då hämtar vi dem och ger oss av. Den här staden har förlorat sin gästfrihet.”
Han erbjöd henne sin arm, men hon ignorerade den och steg ner från plattformen själv.
Folkmassan drog sig undan när de gick mot stallet.
”Du slösade just bort 200 dollar,” sa hon.
”Jag försvinner i natt.”
Finn log svagt.
”Det är ditt val, men jag råder dig att vänta tills vi är utanför staden.”
I stallet hittade Norah sitt sto Penny och sina sadelväskor.
”Mitt gevär är borta,” sa hon argt.
”Sheriffen tog det,” sa stallmästaren.
Finn lade några mynt på disken.
”För våra hästar. Och geväret?”
”Sheriffen har det nog,” svarade mannen.
”Det ska vi se,” sa Finn.
Kort därefter kom han tillbaka med Norahs Winchester.
De lämnade staden medan solen gick ner.
Efter en timme vek de av från vägen mot en grupp träd.
”Vi slår läger här,” sa han.
Norah satt kvar en stund i sadeln.
”Vad förväntar du dig av mig?” frågade hon.
”Ingenting,” svarade Finn lugnt.
”Du är fri att gå vart du vill.”
Norah studerade honom noggrant och steg sedan långsamt av.
”Varför skulle du betala så mycket för en främling?”
Finn suckade tyst medan han tog hand om sin häst.
”Min syster Caroline bar också byxor på ranchen.”
