När hon nådde dalgångens botten var slaget redan ett faktum. Män skrek, vargar ylade, stål clashing mot klor. Rosamund rörde sig som ett spöke genom kaoset. Hennes rörelser var en dödlig dans. Hon dödade bara när hon var tvungen, hennes mål var rakt fram: den gyllene vagnen där hennes far hade tagit skydd.
Gareth, med handen fortfarande i bandage, ställde sig i vägen för henne, beväpnad med ett enormt tvåhandssvärd.
– Du dör idag, häxa! vrålade han.
Rosamund saktade inte in. Hon gled under hans klumpiga, ursinniga sving, vände på svärdets fäste och krossade hans knäskål. När han föll skapade hon ett snabbt, rent snitt över hans hals. Hon gav honom inte ens en andra blick.
Hon nådde Lord Harrington just när Valyrians svarta varg bröt igenom den sista försvarslinjen och ställde sig hotfullt och morrande bakom honom. Harrington föll bakåt i snön, hans ansikte kritvitt av skräck. Han tappade sitt svärd.
Rosamund stegade fram till honom. De grå ögonen som en gång hade tittat i marken av rädsla, tittade nu ner på honom med en guds dom.
– Rosamund… dotter… stammade Lord Harrington och höjde händerna i en avvärjande gest. Jag är din far! Du kan inte göra detta! Jag gjorde dig stark!
Rosamund satte spetsen på sitt silverblad under hans haka, precis tillräckligt för att dra fram en droppe blod. Runt dem började striden avta. Utan sin ledare kastade de södra soldaterna sina vapen och kapitulerade inför de omringande vargarna.
– Du gjorde mig inte stark, far, sa Rosamund med en röst kallare än vinden. Du försökte göra mig till ett tomt skal. Det var Valyrian och mitt eget hjärta som gav mig min styrka. Du trodde att du skickade ett offer till norr. Men du skickade dess härskare.
Hon drog tillbaka svärdet. Harrington andades ut en suck av lättnad, i tron att hon hade skonat honom från döden på grund av familjeband.
Men Rosamund vände sig mot Kaelen från Järnskogen, som stod i närheten, täckt av blod men oskadd.
– Ta honom, beordrade hon. Han tillhör inte mig att döda. Han tillhör Norden, för brottet att ha fört krig mot våra marker. Låt honom se Gropen, och låt Järnskogens rättvisa avgöra hans öde.
Harringtons skrik ekade genom dalen när vargarna släpade iväg honom, skrik som snart dränktes i vindens tjut.
Epilog: En Ny Värld
Fem år hade gått sedan slaget vid Vargapasset. Lord Harrington återvände aldrig till södern. Det ryktades i de södra kungadömena att monstren i norr hade slukat honom, och ingen kung var dåraktig nog att skicka en ny armé mot gränsen.
High Reach hade förändrats. Det var inte längre en mörk fästning fylld av dyster vakt och kyla. Det var hjärtat i ett enormt, blomstrande rike. Vargar och människor rörde sig fritt genom korridorerna. Handelsmän från öster och söder kom för att byta varor mot det finaste nordiska lädret och valyriskt stål.
Rosamund stod på den högsta balkongen och tittade ut över det snötäckta landskapet, där vårens första tecken började synas. Hon bar inte längre enbart rustning; hon bar en klänning av djupt blått siden, men under den syntes konturerna av en slida för en dolk. Man vet aldrig när historien knackar på dörren.
Bakom henne hördes tunga steg, följt av det lätta pottret av små fötter. Valyrian klev ut i solljuset, och i hans famn fanns en liten flicka med kolsvart hår och ögon som skiftade mellan guld och grått. Deras dotter, Elara. Halvblodet som förenade människa och varg.
Valyrian ställde ner flickan, som genast sprang fram och klamrade sig fast vid Rosamunds ben. Rosamund log, böjde sig ner och lyfte upp henne, kände den starka värmen från barnets lilla kropp.
– Hon var i vapenrummet igen, suckade Valyrian, men hans leende avslöjade att han var mer stolt än irriterad. Hon försökte lyfta dina silverblad.
Rosamund skrattade mjukt. – Hon har Järnskogens envishet och Silver Ridges hjärta.
Valyrian ställde sig bakom dem och slog armarna om både sin fru och sitt barn. Han kysste Rosamund i nacken, precis där hennes puls slog starkt och jämnt.
– Och sin mors själ, mumlade han. En själ som vägrade brytas.
Hon lutade sig tillbaka mot honom, tittade ut över riket som de hade byggt tillsammans ur aska och blod. Den bräckliga lilla fågeln från söder existerade inte längre, kanske hade hon aldrig gjort det. Där stod bara Nordens Drottning, och världen visste att den som vågade utmana hennes flock, skulle möta en död långt mer skrämmande än någon vargs bett.
