– Lady Rosamund, började han och använde hennes gamla titel medvetet. Din far, Lord Harrington, skickar sina hälsningar. Han har hört talas om… förändringarna här i norr. Han gratulerar dig till att ha tagit kontroll över odjuren.
Valyrian lutade sig framåt, hans ögon blev springor. – Odjuren som du står inför, människa, kan slita armarna av dig innan du hinner blinka. Tilltala din drottning med respekt, eller tala inte alls.
Gareths leende stelnade. – Min drottning. Lord Harrington kräver att du fullföljer ditt ursprungliga uppdrag. Du har nu makt över två gigantiska arméer av vargskiftare. Kungen i söder har blivit svag, och din far planerar att göra anspråk på tronen. Han befaller dig att marschera söderut med dina styrkor för att krossa kungens lojala trupper. Som belöning kommer han att utnämna dig till väktare av Norden.
Rosamund rörde inte en muskel. Hennes ansikte var en mask av is. – Han “befaller” mig?
– Du är en Harrington. Du är hans vapen. Det var detta du skapades för. Om du vägrar, har Lord Harrington allierat sig med silverlegosoldaterna från Östra Kontinenten. Han har femtiotusen män marscherande mot gränsen i detta nu. Han ger dig ett val: slåss för honom, eller se Norden brinna.
Ett rasande morrande fyllde salen. Varje varg i rummet, från Silver Ridge till de inbjudna Järnskogsvakterna, gjorde sig redo att slita Gareth i stycken. Men Rosamund reste sig upp.
Hon gick långsamt nerför trapporna från podiet. Hon stannade precis framför Gareth. Han var huvudet längre än henne, men hon utstrålade en aura av dödlig fara som fick honom att ta ett omedvetet steg tillbaka.
– Du kan rida tillbaka till min far, Sir Gareth, sa hon mjukt, nästan viskande. Och du kan berätta för honom att Rosamund Harrington dog den dagen han sålde henne till monstren. Kvinnan som står framför dig är Rosamund, Alfa över Järnskogen och Drottning av Silver Ridge.
Gareths ansikte blev rött av ilska. – Du är en oförskämd liten flicka som glömt vem som höll i piskan! väste han och lyfte handen, kanske i en instinktiv reflex från förr.
Han hann aldrig ens sänka den.
Med en rörelse så snabb att ingen människa kunde följa den, drog Rosamund en av sina knivar och naglade fast Gareths handflata rakt i det massiva ekbordet bredvid honom. Gareth skrek av smärta, föll på knä och blodet sprutade över trät.
Valyrian skrattade kallt från sin tron. Järnskogsvargarna ylade i uppskattning.
– Säg till min far, fortsatte Rosamund oberörd, medan Gareth kved och försökte dra loss sin hand, att om han skickar sina arméer mot Norden, kommer de inte att möta flickor i sidenklänningar. De kommer att möta vargar. Och vi kommer att lämna hans marker som en begravningsplats. Försvinn från mitt slott.
Kapitel 5: Vargarnas krig
Kriget kom med vinterns första snö. Lord Harrington hade inte bluffat. Han betraktade Rosamunds olydnad som ett personligt svek och ett hån mot hans makt. Han skickade en massiv armé mot de nordliga passen, utrustade med silverspetsade pilar, spjut och fällor specifikt designade för att döda lykaner.
Men Harrington gjorde ett fatalt misstag. Han förväntade sig att möta okontrollerade vilddjur som attackerade i blinda, oförutsägbara horder. Han förstod inte att dessa vargar nu leddes av det sinne han själv hade slipat till taktisk perfektion.
Slaget vid Vargapasset blev ingen öppen fältstrid. Det blev ett slakthus.
Rosamund och Valyrian hade dragit tillbaka sina styrkor djupt in i bergen och låtit Harringtons trupper marschera genom de trånga, snötäckta dalarna. De södra soldaterna var inte vana vid kylan. Deras hästar halkade på isen, deras tunga plåtrustningar frös fast vid deras hud.
Rosamund stod på en klippavsats högt ovanför dalen. Snön föll tätt och dolde vargarna som låg i bakhåll. Valyrian, i sin massiva, svarta vargform, stod vid hennes sida. Han stötte sin nos mot hennes hand. Hon log svagt och strök honom över pälsen.
Nedanför dem frustade Harringtons armé vidare. Lord Harrington själv red i mitten, skyddad av elitsoldater. Han såg sig nervöst omkring i den onaturliga tystnaden.
– Nu, viskade Rosamund.
Hon höjde en brinnande fackla och kastade ner den i ravinen. Det var signalen.
Bergväggarna exploderade av rörelse. Järnskogens vargar, massiva och brutal, kastade sig ner från klipporna rakt in i fiendens flanker, skapade kaos och krossade formationerna. Samtidigt anföll Silver Ridges vargar bakifrån och blockerade reträttvägen. De var organiserade i enheter, tränade att slå till och dra sig tillbaka innan silversvären kunde träffa dem.
Rosamund drog sina tvillingsvärd och sprang längs de dolda bergstigarna nedåt. Hon ville inte ha blodbad på oskyldiga soldater som tvingats in i kriget. Hon ville ha huvudet av ormen.
