– Min far, svarade hon, rösten stadig men fylld av ett gammalt, djupt mörker. Lord Harrington behövde en försäkring. Min syster var den vackra, avsedd för att knyta allianser med kungar i söder. Jag var den tysta. Han gav mig till Kalin, den mest skoningslösa svärdsmästaren han kunde hitta, för att formas till en lönnmördare. Om någon hotade hans makt, skulle jag vara skuggan som eliminerade dem. När han insåg att han inte kunde besegra dig med en armé, skickade han mig. Han trodde att du skulle bryta ner mig, och när du var sårbar, skulle jag skära av din hals i sömnen.

Valyrians ögon glödde till i guld. – Och varför gjorde du det inte?

Ett litet, sorgset leende krusade Rosamunds läppar. Hon lade sin hand över hans hjärta, kände de starka, jämna slagen. – För att det var första gången i mitt liv som någon såg på mig som om jag hade ett värde utöver att vara ett verktyg för död. Du visade mig en ömhet jag inte trodde fanns. Du skyddade mig, även när jag inte behövde det. Jag fann ett hem, Valyrian. Och jag tänker inte låta någon, varken min far eller Järnskogens äldste, ta det ifrån mig.

Kapitel 2: Marschen mot norr

Resan mot Järnskogen var ingen diplomatisk utflykt; det var en maktdemonstration. Valyrian och Rosamund red i spetsen för femhundra av Silver Ridges bästa krigare, och bakom dem följde de trettio vargar från Järnskogen som hade bevittnat Bastions fall. Landskapet förändrades snabbt när de lämnade de grönskande dalarna och red in i de karga, vindpinade bergen som utgjorde Järnskogens revir.

Luften var bittert kall, fylld av doften av tall och annalkande snö. Rosamund bar nu rustning. Den var smidd av Valyrians bästa mästare, anpassad efter hennes smärta och flexibla rörelsemönster. Det svarta lädret var förstärkt med fjäll av valyriskt stål, och de två silverklingorna hängde tätt vid hennes sidor.

När de närmade sig Järnskogens fästning – en massiv struktur uthuggen direkt ur bergväggen, mer som en enorm grotta än ett slott – möttes de av en tyst vägg av vargar. Hundratals skiftare stod längs klipporna, vissa i mänsklig form, många i vargform. Deras ögon lyste i skuggorna.

I fästningens portöppning stod de tre Äldste. De var urgamla vargar, klädda i tunga djurhudar. Deras ansikten var rynkiga och hårda som sten.

– Ni kommer med en armé till våra portar, Silver Ridge-kung, ropade den äldste av dem, en man vid namn Fenris, med en röst som ekade över dalen.

Valyrian stannade sin enorma svarta stridshäst. – Jag kommer med er drottning, Fenris. Hon som fällde Bastion och krävde er lydnad.

Fenris blick föll på Rosamund. Hon var liten i jämförelse med vargarna, en bräcklig människa i en värld av monster. Han spottade på marken. – En uppvisning på en skolgård gör henne inte till Alfa. Järnskogen böjer sig inte för människoblod. Bastion var en narr som lekte med maten. Vi är Järnskogen. Vi härskar genom styrka, inte trick.

Rosamund satt av sin häst. Rörelsen var smidig, som en katts. Hon gick framåt, ensam, och lämnade Valyrian och sin armé bakom sig. Varje steg hon tog var noga uträknat. Hon stannade tio steg från Fenris.

– Du talar om styrka, Fenris, sa Rosamund, och hennes röst var klar som kristall i den frostiga luften. Men din “styrka” lät en tyrann som Bastion styra er i åratal. Han skickade era söner i döden för meningslösa erövringar. Han lämnade edra gränser oförsvarade för att han var hungrig på guld. Var var din styrka då?

Ett sorl gick genom massan av vargar. Hon hade rört vid en öm punkt. Bastion hade varit fruktad, men hatad av många.

– Ord! snäste Fenris och klev framåt, hans kropp började redan expandera, benen knäcktes och formades om när han påbörjade sin förvandling. Om du vill ha Järnskogen, lilla människa, måste du överleva Gropen.

Gropen. En uråldrig tradition. En cirkel av törnen och sten, där utmanare stängdes in med vilddjur eller varandra tills bara en levde.

Valyrian morrade högt bakom henne, redo att befalla sin armé att attackera, men Rosamund lyfte en hand utan att titta bakåt. – Jag accepterar, sa hon enkelt. Men med ett villkor. Om jag vinner, kräver jag inte bara er lydnad. Jag kräver att ni svär en blodsed till Silver Ridge. Vi blir en enad flock. Järnskogen och Silver Ridge slutar strida mot varandra och riktar våra krafter utåt.

Fenris, nu till hälften varg, visade sina fruktansvärda tänder i vad som kunde kallas ett leende. – Accepterat. Du dör i natt.

Kapitel 3: Gropen