Gropen låg djupt inne i fästningens hjärta. Det var en naturlig amfiteater av svart sten, upplyst av enorma eldfat. Luften var kvävande varm och luktade av gammalt blod. Valyrian tvingades stå på läktaren tillsammans med Järnskogens vargar. Han var spänd som en fiolsträng, hans ögon följde varje rörelse Rosamund gjorde. Om hon föll, visste han att han skulle massakrera varje levande varelse i grottan, även om det kostade honom hans eget liv.
Rosamund stod i mitten av arenan. Hon drog sina två svärd. Det valyriska stålet fångade eldens sken. Mittemot henne stod inte Fenris. Istället öppnades tre tunga järngrindar i stenväggen.
Ut kom inte varulvar, utan Direwolves – gigantiska, bestialiska vargar från de vilda bergen, som inte bar någon mänsklig form eller intelligens, bara ren jaktinstinkt. De var lika stora som björnar, med ögon svarta som kol och käftar som kunde krossa sten. Tre stycken.
Publiken vrålade. Det här var ingen duell. Det var en avrättning.
De tre odjuren cirklade runt henne. Rosamund andades långsamt ut, lät pulsen sjunka. Hennes sinne blev tomt, enbart fokuserat på överlevnad. Kalins röst ekade i hennes huvud: De är snabba, men förutsägbara. Använd deras massa mot dem.
Den första vargen kastade sig fram med ett öronbedövande vrål. Rosamund duckade inte undan. Hon gled framåt, under odjurets massiva käftar, och drev sitt silverblad rakt upp i dess mjuka buk medan hon använde farten för att glida förbi. Vargen kraschade in i väggen bakom henne, död innan den nådde marken.
Men de andra två väntade inte. De anföll samtidigt från två håll. Rosamund kastade sig åt sidan, men klorna från den ena vargen rev upp ett djupt sår längs hennes vänstra arm. Hon trängde undan smärtan. Hon snurrade runt, använde sitt andra svärd för att parera ett bett som skulle ha krossat hennes skalle, och sparkade till med all sin kraft mot odjurets knäled. Benet knäcktes med ett vidrigt ljud.
Den sista, största vargen var över henne. Dess tyngd tryckte ner henne mot den hårda stenen. Käftarna snäppte ihop bara centimeter från hennes ansikte. Publiken skrek, Valyrian kastade sig mot kanten av läktaren, redo att hoppa ner.
Men Rosamunds ögon var vidöppna. Med ett iskallt lugn hade hon släppt sitt ena svärd och dragit fram en liten, dold kniv från sin stövel. Innan odjuret kunde bita ihop, drev hon in kniven genom dess ena öga, rakt upp i hjärnan. Vargen säckade ihop över henne som en blyklump.
Hon sparkade undan det enorma liket, reste sig upp, blodig, smutsig och andfådd. Den andra vargen, vars ben hon brutit, försökte desperat släpa sig mot henne. Med en barmhärtig men resolut rörelse skar hon av dess strupe.
Tystnaden som följde var ännu djupare än den på skolgården i High Reach. Rosamund lyfte sitt blodiga svärd och pekade mot Fenris uppe på läktaren.
– Är Järnskogens hunger stillad?! vrålade hon, och för första gången lät hon sin ilska lysa igenom. Eller ska jag skära ut hjärtat på er äldste också?
Fenris stirrade på dödsfallet nedanför. Tre uråldriga skräckvargar, fällda av en människa på mindre än tio minuter. Långsamt, mycket långsamt, föll Fenris på knä. De andra vargarna i arenan följde hans exempel. Vågen av knäböjande vargar spred sig över hela amfiteatern.
Valyrian hoppade ner i arenan, struntade i alla traditioner, och slog armarna om henne. Han borrade in sitt ansikte i hennes hals, brydde sig inte om blodet.
– Min drottning, viskade han rasande mot hennes hud. Skräm mig aldrig så där igen. – Jag lovar ingenting, log hon trött, och lät äntligen sin panna vila mot hans bröst.
Kapitel 4: Budbäraren från Söder
Med Järnskogen slutgiltigt bunden till henne genom blod och respekt, inleddes en ny era i Norden. De två packarna, som varit fiender i generationer, började långsamt integreras. Rosamunds styre var hårt men rättvist. Hon tolererade inget förräderi, men hon öppnade handelsvägar som Bastion hade stängt och såg till att ingen flock behövde svälta under den stundande vintern. Hon var inte bara ett vapen längre; hon var en härskare.
Men friden i Norden varade inte länge. Ett halvår efter hennes seger i Gropen, anlände en liten trupp ryttare från söder till High Reach. De bar Harrington-husets standar – ett svart lejon på en gyllene fält.
I spetsen red Sir Gareth, en av Lord Harringtons mest lojala befälhavare. Han blev insläppt i den stora salen, där Rosamund och Valyrian satt sida vid sida på två troner uthuggna ur mörk ek och sten. Rosamund kände hur blodet isade sig i ådrorna när hon såg Gareth; han hade varit den som slagit henne med piskor när hon misslyckades med sina övningar som barn.
Gareth bugade ytligt, hans blick flackade över Valyrian med uppenbart förakt innan han fäste blicken på Rosamund.
