Giovanni Moretti klev fram med en auktoritet som fick luften att kännas tyngre, kallare än snöstormen som rasade omkring oss. Hans steg var långsamma, mätta, och varje knarrande ljud mot snön lät som ett domslut.

Natten var tyst när jag stod på balkongen till min takvåning. Regnet hade slutat, och molnen hade spruckit upp, vilket lät månljuset reflekteras i skyskrapornas fönster. Staden låg vid mina fötter, ett vidsträckt nätverk av makt, pengar och rutter, som nu helt och hållet låg i mina händer.

Min far kom ut på balkongen och ställde sig bredvid mig. Han bar sin gamla kamelhårsrock, och han såg trött ut, men fridfull. Han höll fram ett kristallglas med bärnstensfärgad whisky. Jag tog det och lät glaset klirra mot hans.

“Volkovs representanter ringde nyss,” sa Giovanni med en låg, varm röst. “De vill skriva under det nya handelsavtalet vi erbjöd förra månaden. Det vi trodde de skulle avfärda. De går med på alla våra villkor.”

“Självklart gör de det,” svarade jag, och tog en liten klunk av alkoholen som brände tillfredsställande i halsen. “De vet att om de inte går med oss, kör vi över dem.”

Min far tittade på mig länge. Det fanns ingen sorg i hans ögon längre. Den skuld han känt för att ha låtit mig lida under Vance-familjens förtryck hade tvättats bort i blodet från vår hämnd. Han lade en tung, trygg hand på min axel.

“Jag trodde att jag skulle behöva lära dig hur man styr det här imperiet,” sa han mjukt. “Men ikväll förstod jag. Jag behöver inte lära dig någonting, Erbia. Du har överträffat mig. Från och med imorgon överlåter jag styrelseposten helt till dig. Jag är gammal, och det är dags för mig att dra mig tillbaka till vingården på Sicilien.”

Jag kramade hans hand. “Är du säker, pappa?”

“Jag har aldrig varit säkrare.” Han log ett sällsynt, genuint leende. “Du var flickan som räddades ur vattnet. Men nu är du havet. Dränk dem allihop, min dotter.”

Han vände sig om och gick in i värmen i lägenheten och lämnade mig ensam med natten.

Jag stod kvar och tittade ut över metropolen. Långt där borta, i en av stadens mörkaste celler, satt Damon och stirrade in i väggen. På ett sjukhus för de förlorade satt Celeste i mörkret. Och Marcus sprang för sitt liv i gränderna, jagad av skuggor han aldrig skulle kunna skaka av sig.

De trodde att äktenskapsförordet hade tagit allt ifrån mig. De trodde att tystnaden var ett tecken på svaghet. De visste inte att tystnad är det ljud som föregår en lavin.

Jag drog ett djupt andetag av den kalla nattluften, ställde ner glaset på räcket och rätade på ryggen. Himlen över staden tycktes brinna i neonljuset, och för första gången i mitt liv visste jag exakt vem jag var. Jag var Erbia Moretti. Och mitt imperium hade precis börjat.