Giovanni Moretti klev fram med en auktoritet som fick luften att kännas tyngre, kallare än snöstormen som rasade omkring oss. Hans steg var långsamma, mätta, och varje knarrande ljud mot snön lät som ett domslut.

“Ja,” bekräftade Lev. “Alexander Volkov. En av oligarkerna som kontrollerar de nordeuropeiska handelsrutterna. Volkov har letat efter en svaghet i Moretti Holdings sedan vi tog över Vances marknadsandelar. Det verkar som om Marcus försöker sälja information till honom.”

“Information?” Jag rynkade pannan. “Marcus var för dum för att ens veta hur hans egen fars företag fungerade. Vad skulle han kunna erbjuda Volkov?”

“Innan Vance Shipping kollapsade, stal Marcus säkerhetskoder och manifest som täckte de gamla smuggelrutterna – rutter som familjen Vance använde för att transportera odeklarerat gods förbi tullen, innan vi sanerade företaget. Rutter som Volkov mycket väl skulle kunna använda för att kompromettera oss, plantera illegalt gods på våra fartyg och sedan tipsa myndigheterna.”

Min puls övade ett slag. Det var ett klassiskt drag. Om Volkov kunde få våra fartyg beslagtagna av internationell polis för smuggling, skulle Moretti Holdings aktier dyka, och han kunde sluka våra andelar. Marcus hade inget eget intresse i detta mer än pengar och hämnd. Han var en parasit som försökte sälja vårt blod.

“Var är de?” frågade jag och reste mig upp.

“Volkov är i staden. Han arrangerar en privat välgörenhetsgala på Stadsmuseet imorgon kväll. En front för att tvätta pengar och knyta kontakter. Marcus är gömd på ett motell i utkanten av staden, men vi har avlyssnat hans telefon. Han ska möta Volkov personligen på galan för att överlämna hårddiskarna i utbyte mot tre miljoner dollar i kryptovaluta och en ny identitet.”

Min far hade kommit in i rummet under Levs redogörelse. Han lutade sig tungt mot sin promenadkäpp. “Säg till pojkarna,” sa Giovanni med en röst som lät som slipat stål. “Vi plockar upp Marcus inatt. Han kommer aldrig att hinna till det där mötet. Vi sänker honom i floden innan solen går upp.”

Det var den gamla vägen. Snabbt, brutalt, effektivt. Det var så Giovanni Moretti hade byggt sitt imperium.

“Nej,” sa jag skarpt.

Min far höjde ett ögonbryn. Lev vände sig mot mig, tyst väntande på order.

“Om vi mördar Marcus nu, vet Volkov att vi är sårbara och att hans plan var farlig för oss. Han kommer bara att hitta ett annat sätt att attackera. Vi ska inte bara stoppa Marcus. Vi ska skicka ett meddelande till Volkov och hela den undre världen som de aldrig kommer att glömma. Vi ska förinta dem på deras egen scen.”

Jag vände mig mot Lev. “Skaffa fram en inbjudan till galan. Jag ska gå.”

“Erbia,” varnade min far, och för första gången hörde jag genuin oro i hans röst. “Volkov är inte Damon Vance. Han är en mördare. Han spelar inte efter samhällets regler.”

“Det gör inte jag heller, pappa,” svarade jag, och mötte hans blick tills han sänkte sin. “Jag är din dotter. Låt mig visa dem vad det innebär.”

Kapitel 4: Ormgropen

Stadsmuseet var en magnifik byggnad med enorma marmorpelare och en kupol i färgat glas. Galan var tillägnad “Räddningen av marin miljö”, en komisk täckmantel för män som byggt sina förmögenheter på att dumpa olja och utnyttja havens resurser. När min limousin gled fram till röda mattan, blixtrade kamerorna som ett åskväder.

Jag klev ur bilen iförd en klänning av djupaste smaragdgrönt siden. Den var skuren för att dra blickarna till sig, med en öppen rygg och ett halsband bestående av diamanter som en gång tillhört en rysk tsarinna – en subtil, giftig pik mot kvällens värd. Lev och tre andra av våra bästa män, diskret klädda i smokings, följde mig som skuggor.

Sorlet i den stora salen dog ut för en sekund när jag gjorde entré. Alla visste vem jag var. Kvinnan som slukade familjen Vance. Den nya drottningen av Moretti-imperiet. De nickade och bugade, log sina falska leenden, medan deras ögon mätte mig och sökte efter svagheter. Jag gled genom folkmassan med en absolut självklarhet.

Längst in i salen, omgiven av livvakter vars kostymer buktade av dolda vapen, stod Alexander Volkov. Han var en enorm man, bredaxlad och skallig, med ögon så ljusblå att de såg genomskinliga ut. Han log när han fick syn på mig och räckte ut sina stora armar som om jag vore en gammal vän.

“Signorina Moretti! Vilken överraskning. Jag trodde inte att min lilla tillställning var värdig er närvaro,” sa han på perfekt engelska med en tung rysk brytning.

“Herr Volkov,” svarade jag och lät honom kyssa min hand, även om jag omedelbart drog den till mig igen. “Jag missar ogärna ett tillfälle att se hur konkurrensen spenderar sina… välgörenhetspengar.”

Han skrattade, ett djupt, mullrande ljud. “Vi är alla vänner här, Erbia. Må jag kalla dig Erbia? Du har gjort ett formidabelt jobb sedan du tog över. Men haven är stormiga. Man måste veta vem man ska alliera sig med, och vilka skepp som är dömda att sjunka.”