Giovanni Moretti klev fram med en auktoritet som fick luften att kännas tyngre, kallare än snöstormen som rasade omkring oss. Hans steg var långsamma, mätta, och varje knarrande ljud mot snön lät som ett domslut.

Jag nickade och följde efter henne genom de tysta, ljusa korridorerna. Solrummet låg i söderläge, fyllt med exotiska växter och vita korgmöbler. Celeste satt i en fåtölj vid fönstret, insvept i en kashmirpläd som matchade hennes grånande hår. Hon tittade tomt ut över trädgården. När jag klev in bad jag föreståndarinnan att lämna oss ensamma. Klicket från dörren som stängdes verkade äntligen väcka Celeste ur hennes dvala.

Hon vände långsamt på huvudet. När hon såg mig spärrades hennes ögon upp i en blandning av skräck och avsky. Hon försökte ställa sig upp, men hennes ben bar henne inte. Hon sjönk tillbaka med ett kvidande ljud.

“Du,” väste hon, hennes röst lät som torra löv som skrapade mot asfalt. “Vad gör du här? Har du inte tagit nog?”

Jag gick långsamt fram till henne. Jag satte mig inte ner. Jag ställde mig framför fönstret och blockerade hennes utsikt mot solen. “Damon dömdes i förrgår,” sa jag med en röst som var len, nästan musikalisk. “Tolv år. Federalt fängelse.”

Celeste drog efter andan som om jag hade slagit henne. Hon lyfte en darrande hand mot sin mun. “Nej… min pojke. Min Damon.” Hennes ögon fylldes av tårar. “Du är ett monster. Ni Morettis är djur. Ni är maffia i dyra kostymer. Ni förstörde oss!”

“Vi förstörde ingenting som inte redan var ruttet inifrån,” svarade jag obekymrat. Jag lutade mig fram, vilade båda händerna på armstöden på hennes fåtölj och fångade henne i en bur av min närvaro. Jag kunde känna lukten av hennes mediciner, av den rädsla hon svettades ut. “Du satt på verandan, Celeste. Kommer du ihåg det? Du drog pälsen tätare om dig och sa att sjukhus ställer frågor medan din son höll på att krossa min hals.”

Hon slöt ögonen och försökte vända bort huvudet. “Jag visste inte… jag visste inte hur illa det var.”

“Du visste exakt,” viskade jag, mitt ansikte bara centimeter från hennes. “Du njöt av det. Du njöt av att flickan från den sicilianska familjen sattes på plats. Men nu är vi här. Damon sitter i en cell som mäter två gånger tre meter. Marcus är på flykt från de lånehajar han försökte lura. Vance Shipping är ett minne blott, raderat från börsen. Och du…”

Jag drog mig tillbaka, rätade på ryggen och såg ner på henne med en blick fri från all medkänsla.

“…du sitter i en sidenfåtölj på ett hem som bekostas av mina pengar. De läkare som ger dig dina lugnande piller får sina lönecheckar signerade av mig. De kläder du bär, maten du äter… allt är mitt. Jag har köpt ditt liv, Celeste. Du existerar enbart på min nåd. Och jag vill att du ska veta det varje morgon du vaknar och varje natt innan du somnar: Ditt livs bekvämlighet betalas med det blod du lät spillas på din uppfart.”

Hon började gråta, en ful, hulkande gråt som skakade hennes tunna axlar. Det fanns ingen stolthet kvar. Den kalla, oklanderliga matriarken som hade plågat mig i två år var död; kvar fanns bara en patetisk gammal kvinna i en gyllene bur.

Jag kände ingen glädje, bara en isande tillfredsställelse. Balansen var återställd. Jag vände på klacken och lämnade rummet utan att se tillbaka.

Kapitel 3: En lös tråd

Imperier byggs sällan i fredstid. När Moretti Holdings absorberade Vance Shipping sände det svallvågor genom hela den globala logistikmarknaden. Mina dagar tillbringades i styrelserum från London till Singapore, där jag systematiskt skar bort dött kött, förhandlade om rutter och etablerade vår absoluta dominans. Jag var inte längre Giovanni Morettis skugga. Jag var företagets verkställande direktör. Jag fattade besluten. Min far, som i takt med sin ålder blivit mer av en rådgivande patriark, tittade på mig med en stolthet som var oändlig.

Men det fanns en lös tråd kvar från den gamla världen. Marcus Vance.

Medan Damon representerade den arroganta brutaliteten, var hans yngre bror Marcus fegheten inkarnerad. Han hade flytt staden samma natt som vår fälla slagit igen, tog med sig allt han kunde stjäla från sin mors kassaskåp och försvann. Våra utredare hade tappat spåret efter honom någonstans i Östeuropa, men jag visste att råttor alltid återvänder till hamnen när de blir desperata.

Det var sent en fredagskväll när min säkerhetschef, en före detta israelisk kommandosoldat vid namn Lev, klev in på mitt kontor. Staden utanför de stora panoramafönstren glittrade i regnet. Jag granskade kvartalsrapporterna med ett glas rött vin i handen.

“Vi har hittat honom,” sa Lev kortfattat och lade en mapp på mitt skrivbord.

Jag lade ifrån mig pennan och öppnade mappen. Där fanns nytagna, gryniga övervakningsbilder av Marcus. Han såg hemsk ut. Mager, ovårdad, med panik i ögonen. Men det var inte hans tillstånd som fångade min uppmärksamhet, det var mannen han satt mittemot på bilderna.

“Är det…?” började jag.