“Ett klokt råd,” sa jag med ett leende som var lika kallt som hans ögon. “Jag antar att ni väntar på en passagerare ikväll. Någon som kanske redan håller på att sjunka?”
Hans leende frös fast. Han var professionell, men jag såg hur det ryckte till i en muskel vid hans käke. “Jag förstår inte vad du menar.”
“Jag tror att du gör det,” viskade jag, och tog ett steg närmare. Mitt ansikte var nu bara decimeter från hans. “Och eftersom jag anser att vi är civiliserade människor, herr Volkov, tänkte jag bespara dig besväret med att vänta.”
Jag nickade mot Lev, som stod några meter bort. Lev talade tyst in i sin mikrofon.
En minut senare skingrades folkmassan nära ingången till museets östra flygel. In leddes Marcus Vance. Han var klädd i en sliten smoking som hängde löst på hans utmärglade kropp. Två av mina män höll honom stadigt i armarna. Han stretade inte emot; han såg ut som om han redan var på väg till avrättningsplatsen. I hans händer höll en av mina män en liten silverfärgad portfölj – den portfölj som innehöll hårddiskarna.
Hela salen tystnade. Musiken stannade av. Rika affärsmän, politiker och societetens grädda stirrade med öppen mun på skådespelet.
Volkovs ögon smalnade till springor. Hans livvakter förde instinktivt händerna innanför sina kavajer. Lev och mina män speglade rörelsen omedelbart. Ett osynligt krig hängde i luften, redo att explodera mitt bland kristallglas och champagne.
“Vad är meningen med detta?” väste Volkov tyst.
“Ett litet missförstånd,” svarade jag högt, så att min röst bar över sorlet. Jag vände mig mot Marcus. Han darrade så kraftigt att hans tänder skallrade. “Marcus Vance försökte stjäla Moretti Holdings egendom för att sälja den till högstbjudande. En olycklig vana i hans familj – att ta saker som inte tillhör dem.”
Jag gick fram till Marcus. Han kunde inte möta min blick. Jag mindes hur han hade stått med sin telefon, leende, medan hans bror krossade mig. Nu var det han som var krossad.
“Säg det, Marcus,” befallde jag. “Säg det inför alla här. Säg vem du är och vem du arbetar för.”
“Jag… jag…” stammade han, tårarna rann nerför hans kinder. Han såg mot Volkov för hjälp, men Volkov hade vänt bort blicken, som om han inte ens kände honom. Oligarken var för smart för att associeras med en förlorare i offentlighetens ljus.
“Jag är ingenting,” viskade Marcus slutligen, bruten. “Hårddiskarna var fejk. Rutterna existerar inte längre. Jag ville bara ha pengarna… förlåt.”
Det var en lögn, naturligtvis. Rutterna var äkta, men vi hade säkrat dem. Genom att tvinga honom att säga att de var fejk inför Volkov och hela staden, förvandlade jag Marcus till en bedragare som försökt lura den farligaste ryska bossen i branschen.
Volkovs ansikte mörknade av raseri, men inte mot mig – mot Marcus. Att bli offentligt framställd som lättlurad var den största förolämpningen för en man som han.
Jag tog portföljen från min livvakt. Utan att tveka öppnade jag den, tog ut de två svarta hårddiskarna, släppte dem på marmorgolvet och krossade dem med klacken på min stilettsko, tills de var inget annat än skärvor av plast och metall.
“Sådär,” sa jag med ett ljust leende och vände mig tillbaka till Volkov. “Ett litet säkerhetsproblem, löst. Och herr Volkov…” Jag sänkte rösten så att bara han hörde. “…om du någonsin försöker rekrytera råttor från mitt skepp igen, kommer jag inte bara att sänka din flotta. Jag kommer att köpa hamnarna de försöker lägga till vid och bränna dem till grunden.”
Oligarken stirrade på mig. En lång stund trodde jag att han skulle ge order om att döda mig där och då. Men sedan, långsamt, lutade han huvudet i en stram bugning. Han respekterade inte makt som gavs; han respekterade makt som togs. “Budskapet mottaget, Signorina Moretti. Det verkar som om vi har underskattat er.”
“Ett misstag ni inte kommer att göra om,” svarade jag.
Jag vände mig mot mina män som höll Marcus. “Släpp honom.”
De släppte honom och han föll ihop på golvet som en trasdocka. “Men… Volkovs män…” snyftade han och kröp ihop. Han visste att ryssarna aldrig skulle förlåta honom för att ha gjort bort deras chef, även om hårddiskarna var ett misslyckande.
“Det är inte mitt problem, Marcus,” sa jag kallt, tittade ner på honom. “Ingen kommer att rädda dig. Städa upp den här smutsen.” Det var exakt de ord Damon hade använt mot mig. Cirkeln var sluten.
Jag vände ryggen åt honom och gick mot utgången. Folkmassan delade sig för mig som Röda havet, med nedslagna blickar och andlös tystnad. Jag hade inte bara besegrat Vances; jag hade besegrat alla i det rummet. Jag hade klivit ur min fars skugga och kastat min egen, mycket mörkare, över hela staden.
