Tessa stirrade på honom.
“Ethan…”
“Jag har inget smart tal.”
Hennes ögon fylldes redan.
“Det låter som du.”
“Jag kan lova dig en sak, dock.”
Han tog hennes hand.
“Jag vet hur det känns att växa upp utan familj. Jag vet hur det känns när ingen dyker upp.”
Hans röst spändes.
“Jag vill dyka upp för dig.”
Tessa började gråta tyst.
“För dig och de där pojkarna. Varje dag.”
Han tittade upp på henne.
“Gift dig med mig.”
Tessa nickade innan han andades färdigt.
“Ja.”
Ethan skrattade.
Tessa drog upp honom och kysste honom.
I flera sekunder mindes ingen av dem att de var på ett sjukhus.
Sedan drog Tessa sig abrupt tillbaka.
Hennes hand gick till magen.
“Ethan.”
Hans leende försvann.
“Vad?”
“Den här är inte falsk.”
Personalen anlände nästan omedelbart.
De följande minuterna blev rörelse, instruktioner och stängande dörrar.
Ethan hamnade utomhus igen.
Väntar.
Den här gången varade väntan i timmar.
Han satt med armbågarna på knäna.
Han reste sig.
Han gick i korridoren.
Han kollade på klockan.
Sedan slutade jag kolla eftersom det gjorde tiden långsammare.
Tre timmar senare dök obstetrikern äntligen upp.
Ethan reste sig så snabbt att stolen sköt bakåt.
Doktorn log.
“Grattis.”
Ethan stirrade.
“Två pojkar.”
Läkaren gav honom deras vikter.
Båda barnen var tillräckligt friska för att lättnaden skulle slå till hos Ethan innan han ens hann bearbeta siffrorna.
Han täckte ansiktet en stund.
Sedan skrattade han och grät samtidigt.
“Jag har två söner.”
Läkaren började svara.
Ethan upprepade det högre.
“Jag har två söner.”
Han hade ingen biologisk koppling till något av barnen.
I det ögonblicket betydde det ingenting för honom.
De tillhörde kvinnan han älskade.
De var en del av den familj han hela sitt liv trott att han aldrig skulle få.
Det räckte.
Inne i rummet hörde Tessa senare hans röst genom korridoren.
Hon log genom tårarna.
Hennes söner låg i närheten.
För första gången sedan hon fick veta att hon var gravid såg hon på dem utan att låta fängelse, rädsla eller skam komma in i stunden.
Ethan hade ändrat på det.
Nästa morgon återvände han till Thomas Edwards kontor.
Rättsfallet hade gått vidare igen.
Irene stod inför allvarliga bedrägerianklagelser kopplade till företaget.
Alex samarbete kunde minska de konsekvenser han stod inför.
Viktigast av allt trodde Thomas att Tessas ägande kunde återställas.
“Vi förbereder de slutgiltiga dokumenten,” sa han. “Det borde inte ta lång tid nu.”
Ethan lutade sig tillbaka.
I flera sekunder kunde han inte tala.
Thomas log.
“Och grattis till bebisarna.”
Ethan tittade på honom.
“Du vet?”
Thomas uttryck antydde att han visste mer än Ethan hade insett.
“Jag vet tillräckligt.”
Ethan skrattade.
För en gångs skull var han omgiven av människor som höll något glädjefyllt snarare än farligt.
En vecka senare blev Tessa godkänd att lämna sjukhuset.
Ethan körde bilen hon gett honom och kom tidigt.
Han tog med blommor.
Sedan väntade han utanför, oförmögen att sluta le.
En taxi körde in på sjukhusuppfarten.
Ethan märkte knappt förrän föraren klev ut.
Steven Parker.
För ett ögonblick undrade Ethan om tröttheten spelade honom ett spratt.
Steven såg honom också.
Hans gamla chef såg från Ethan till den dyra bilen.
“Nå, titta vem det är.”
Ethan log.
“Steven.”
“Kör du igen?”
“Inte för uthyrning.”
Steven kastade en blick på bilen.
“Vem litade på dig med det där?”
“Den är min.”
Stevens uttryck blev spänt.
Ethan tittade mot taxin Steven hade anlänt i.
Fordonet såg äldre ut än Ethan mindes.
“Och du?”
Steven ignorerade frågan.
Innan någon av männen hann säga mer öppnades sjukhusdörrarna.
Tessa dök upp med tvillingarna.
“Ethan.”
Steven vände sig om.
Tessa log mot Ethan med den obevakade värmen som någon som kommer hem.
“Är du trött på att vänta på oss?”
“Inte ens i närheten.”
Ethan gick fram till henne.
Han gav henne blommorna och tog försiktigt ansvar för barnen.
Sedan kysste han henne.
Steven stod flera meter bort, tyst.
Ethan tittade äntligen på honom.
Det hade funnits en tid då han föreställde sig vad han skulle säga om Steven någonsin ångrade att han sparkade honom.
Han hade övat på grymma repliker i huvudet.
Nu spelade ingen av dem någon roll.
Ändå kunde han inte motstå en fråga.
“Så hur hamnade du med att köra taxi istället för att sköta chaufförerna?”
Steven började svara.
Ethan fick aldrig höra hela förklaringen.
Tessa stod bredvid honom.
Två bebisar väntade på att få åka hem.
Vad som än hade hänt Steven tillhörde Steven.
Ethan vände sig bort.
Det var då det gamla kontoret slutligen förlorade sin makt över honom.
En vecka senare var Tessa stark nog att träffa Thomas själv.
Det slutgiltiga ägandearbetet slutfördes.
Hennes kompani återgick till hennes kontroll.
Thomas presenterade bevisen som visade hur Irene och Alex hade manipulerat verksamheten och berövat Tessa auktoritet.
Tessas professionella rykte började återhämta sig med det.
Företaget självt förblev skadat.
