“Vi håller henne här för observation. Värkarna var falsk förlossning, men hon är tillräckligt nära för att vi ska vilja övervaka henne.”

Ethan andades ut en suck han hållit inne i vad som kändes som en timme.

Doktorn log.

“Tvillingar bestämmer sig ibland för att de har sitt eget schema.”

Sedan kallade han Tessa för Ethans fru.

Ethan öppnade munnen.

“De är inte—”

Han stannade.

Läkaren hade redan fortsatt prata.

Av någon anledning kunde Ethan inte förmå sig att avsluta rättelsen.

Han gick ut efteråt och kände som om marken hade skiftat.

Ett fönster öppnades ovanför honom.

Tessa lutade sig försiktigt mot den.

“Ethan.”

Han tittade upp.

Hon log.

“Jag älskar dig.”

Folk rörde sig runt sjukhusentrén, men Ethan märkte knappt det.

“Jag älskar dig också.”

Han tvekade bara en gång innan han lade till de ord som betydde mest.

“Och jag älskar våra pojkar.”

Tessa täckte munnen.

I månader hade hon fruktat att tvillingarna alltid skulle vara en påminnelse om den värsta kompromiss hon gjort i fängelset.

Ethan hade bara kallat dem deras.

Läkarens antagande återvände till hans sinne.

Han tittade upp mot Tessa.

“Han trodde att vi var gifta.”

“Och?”

“Jag hatade det inte.”

Hennes leende blev bredare.

Sedan bleknade det lite.

“Jag har fortfarande inte avslutat företagssituationen.”

“Du stannar där.”

“Ethan—”

“Du förbereder dig för de där bebisarna.”

“Och affärerna?”

“Jag ska samarbeta med Thomas.”

Tessa tittade ner på honom från fönstret.

“Du behöver inte bära allt.”

“Jag vet.”

Han log.

“Men jag ska bära det här.”

Från sjukhuset körde Ethan direkt till Thomas Edwards kontor.

Thomas hade nyheter som väntade.

De juridiska inlagorna var redo att gå vidare.

Ännu mer oroande var tillståndet i Tessas sällskap.

Irene hade pressat det farligt nära insolvens.

Ethan kände hur hoppet rann ur hans ansikte.

“Så vi kämpar för att återfå något hon redan förstört?”

“Inte nödvändigtvis,” sa Thomas.

Han och hans team hade redan agerat för att stoppa ytterligare försämring genom de juridiska kanaler som fanns tillgängliga för dem.

Företaget skulle kräva pengar och hårt arbete, men det skulle ändå kunna räddas.

Tessa hade både kapitalet och, om hennes återhämtning gick bra, förmågan att återvända till ledarskapet.

“Då fortsätter vi,” sa Ethan.

Thomas studerade honom.

“Tessa har tur som har dig.”

Ethan var nära att skratta.

Två månader tidigare hade ingen beskrivit honom som någons lycka.

Han hade varit den som tilldelats de värsta rutterna.

Nu satt han på ett advokatkontor och diskuterade hur man skyddar ett företag medan kvinnan han älskade väntade på ett sjukhus med tvillingar som han redan börjat kalla sina söner.

Alex gick hem efter konfrontationen med Ethan och berättade för Irene vad som hade hänt.

Under en kort tid övervägde de att involvera polisen på grund av bråket.

Sedan kom juridiska meddelanden.

Det större problemet blev omöjligt att ignorera.

Thomas fall gick framåt.

Alex fick panik först.

Han avgick från sina roller kopplade till företaget.

Han började packa.

Han förstod något som Irene vägrade acceptera: när ekonomiska register, interna beslut och omständigheterna kring Tessas fällande dom granskats tillsammans, kunde han behöva förklara exakt vad han hade gjort.

Till slut ringde Alex Ethan själv.

“Jag behöver prata.”

Ethan vägrade nästan.

Sedan tänkte han på Tessa.

“Prata.”

Alex ville minimera vad som skulle hända honom.

Det gjorde honom mer villig att erkänna saker han tidigare hade dolt.

Han upprepade att Irene hade orkestrerat försöket att ta bort Tessa.

Sedan sa han något värre.

Något Ethan inte omedelbart trodde på.

Alex hävdade att Irene en gång gjort en oroande kommentar efter Eugenes död som antydde att något hon gett honom hade “fungerat.”

Alex hade inte sett någon skada Eugene.

Han kunde inte ge några direkta bevis.

Men uttalandet var tillräckligt allvarligt för att Ethan skulle vidarebefordra informationen till Thomas, och därifrån nådde det polisen.

Utredarna tog det på allvar.

De förstod också skillnaden mellan en anklagelse och bevis.

Irene togs i förvar när bedrägeriutredningen utvecklades, medan frågan kring Eugenes död förblev betydligt mindre säker.

Alex, eftersom han samarbetade och erkände sin roll i affärsplanen, sattes under restriktiv övervakning medan ärendet fortskred.

Ethan berättade bara för Tessa vad hon behövde veta.

Hon låg fortfarande på sjukhuset.

Han vägrade göra om hennes rum till ett lagligt kommandocenter.

Varje dag besökte han honom.

Varje dag rörde sig affärscasen ytterligare en tum.

Och för varje dag blev Ethan mindre kapabel att föreställa sig en framtid som inte inkluderade henne.

En eftermiddag gav en sjuksköterska dem flera minuter ensamma.

Ethan hade planerat stunden dåligt.

Det hölls inget utsmyckat tal.

Ingen perfekt miljö.

Han tittade bara på Tessa som satt bredvid sjukhussängen och insåg att han hade tillbringat hela sin barndom med att tro att ingen någonsin skulle välja honom.

Sedan hade en kvinna som förlorat nästan allt på något sätt valt honom utan tvekan.

Han satte sig på ett knä.