Hans lagerjobb blev omöjligt att upprätthålla parallellt med det arbete han gjorde med Tessa.

Till slut slutade han.

Några månader tidigare skulle arbetslösheten ha skrämt honom.

Nu märkte han knappt det.

Hans liv hade redan flyttat någonstans helt annat.

Tessa märkte det också.

Hon använde en del av sina pengar till att köpa en ny lägenhet där de kunde bo tillsammans med Molly.

Det var inte formulerat som en stor deklaration.

De slutade helt enkelt låtsas att de byggde separata liv.

Ethan bar in lådor.

Tessa bestämde var saker hörde hemma.

Molly undersökte varje rum som en misstänksam hyresvärd.

I slutet av första natten såg Ethan sig omkring och insåg att det fanns två tandborstar i badrummet, mammasaker staplade nära sovrummet, juridiska mappar på matbordet och hans katt sovande på Tessas kappa.

Han log.

“Vad?”

frågade Tessa.

“Inget.”

“Det där är inget ansikte.”

“Jag tänkte på den där gamla kvinnan.”

“Den från busshållplatsen?”

“Hon sa att min dag skulle komma.”

Tessa lade en hand över magen.

“Kanske visste hon något.”

“Eller så är Chicago fullt av märkliga kvinnor som känner min framtid.”

Tessa skrattade.

“Du plockade upp en av dem i regnet.”

Några dagar senare överraskade Tessa Ethan med en bil.

Inte en taxi.

Hans egen.

Den typen av fordon han en gång skulle ha saktat ner för att titta på genom ett bilfirmafönster.

Han vägrade först.

“Jag klarar inte det här.”

“Du förlorade din taxi på grund av mig.”

“Jag förlorade ett jobb.”

“Du förlorade det du älskade att göra.”

“Det är för mycket.”

Tessa lade nycklarna i hans handflata.

“Då kan du kalla det en investering.”

“I vad?”

“I mannen som hjälper mig att bygga upp mitt liv igen.”

Ethan stirrade länge på tangenterna.

Till slut slöt han fingrarna runt dem.

“En dag betalar jag tillbaka.”

Tessa log.

“Vi får se.”

Orden påminde honom om vad han sagt till Owen på Steven Parkers kontor.

För en gångs skull gjorde minnet inte ont.

Det juridiska trycket blev så småningom synligt.

Thomas informerade Ethan om att Irene och Alex hade börjat reagera.

Antingen hade de upptäckt registren eller så hade någon varnat dem för att Tessa försökte återta företaget.

Alex blev särskilt nervös.

Sedan gjorde han misstaget att komma till Tessas lägenhetsbyggnad.

Ethan såg honom utanför.

Han kände igen honom direkt från informationen Tessa visat honom.

Alex hade dock ingen aning om vem Ethan var.

“Letar du efter Tessa?” frågade Ethan.

Alex stannade.

“Känner jag dig?”

“Nej.”

Ethan tog ett steg närmare.

“Men jag vet ganska mycket om dig.”

Alex ansikte förändrades.

Han försökte röra sig mot ingången.

Ethan blockerade honom.

Utbytet blev hett.

När Alex försökte tränga sig förbi honom brottades de två männen kort innan Ethan drog honom åt sidan, bort från människorna som passerade genom ingången.

Ethans ilska hade byggts upp i veckor, men han höll sina frågor fokuserade.

“Vem satte dit Tessa?”

Alex försökte förneka att han visste vad Ethan menade.

Ethan trodde inte på honom.

“Din mamma?”

Alex tystnad varade för länge.

Det räckte.

Under press erkände han till slut att Irene hade velat att Tessa skulle tas bort från verksamheten.

Tessa hade varit hindret.

Irene ville ha full kontroll.

Alex hade hjälpt till att manipulera företaget på sätt som satte Tessa under lup och till slut lämnade henne med konsekvenserna.

Ethan stirrade på honom.

“Du förstörde din styvsysters liv för att din mamma ville ha hennes sällskap.”

Alex tittade bort.

Han hävdade att Irene hade utarbetat planen och att han hade följt hennes instruktioner.

Ethan frågade sedan om Eugene Hayes.

Alex blev synligt mer nervös.

Eugene var bara femtiofyra år när han dog.

Enligt vad Ethan hade fått veta var mannen inte känd för allvarliga hälsoproblem.

Alex insisterade på att han inte visste något.

Ethan hade inga bevis som bevisade motsatsen, och han vägrade låtsas att han hade det.

Men han varnade Alex för att rättsfallet gick framåt och att en flykt från det inte skulle få de befintliga dokumenten att försvinna.

Innan konfrontationen hann gå vidare ringde Ethans telefon.

Tessa.

Han svarade genast.

Hennes röst lät ansträngd.

“Ethan, något händer.”

Hans ilska försvann.

“Vad?”

“Jag tror att jag har värkar.”

Ethan tittade en gång på Alex.

“Gå.”

Alex behövde inte bli tillsagd två gånger.

Ethan rusade uppför trappan.

Inom några minuter hade han ringt räddningstjänsten och stod bredvid Tessa medan de väntade.

Det juridiska fallet försvann ur bådas sinnen.

Tvillingarna skulle inte ha kommit än.

På sjukhuset höll Ethan sig nära tills personalen tog Tessa till förlossningsavdelningen.

Han blev ombedd att vänta utanför.

Det var värre.

Han gick fram och tillbaka.

Han satte sig.

Han reste sig igen.

Varje gång en dörr öppnades lyfte han huvudet.

Till slut kom en obstetriker.

“Du gjorde rätt när du tog in henne.”

Ethans bröst snörptes åt.

“Bebisarna?”

“De mår bra just nu.”

“Och Tessa?”