“Vi tar tung eld på däck!” ropade Thorne över kommunikationskanalen. Hans röst var ansträngd över dånet av automateld. “De hade en andra våg av soldater gömda i de undre däcken. De försöker ta tillbaka bryggan. Vi kan inte hålla dem borta för evigt!”
Hannah förstod. Skuggfronten tänkte inte ge upp sin investering. Hon tittade återigen på skärmen. Klockan var nu bara 300 meter från vraket. Tiden var nästan ute.
Hon blundade i en sekund, tvingade sig själv att stänga ute ljudet av skotten, Kodiaks rop, Leahs snabba knappande och den tjutande larmspärren. Hon var ingenjör. Hon var kvinna som kände marin utrustning bättre än de flesta kände sin egen kropp. Hur stoppar man en maskin som är byggd för att inte kunna stoppas?
Man ger den vad den vill ha, fast för mycket av det.
Hannah slet upp ögonen och dök under konsolen. Hon slet bort metallkåpan som skyddade kablaget till styrdatorn. “Leah, systemet är kopplat direkt till fartygets huvudgenerator för att försörja Leviathans Öga med ström, eller hur?”
“Ja!” ropade Leah tillbaka. “Det drar massiva mängder energi varje sekund!”
“Då ska vi ge den ännu mer,” sa Hannah. Hon vände sig till en av de fastbundna teknikerna på golvet. “Vart går den sekundära kraftledningen från kranens hydraulik?”
Mannen stirrade skräckslaget på henne och skakade på huvudet. Kodiak drog upp mannen i kragen och tryckte pistolpipan mot hans tinning. “Svara henne.”
“Under panel C! Den gröna kabeln!” kved mannen. “Men om ni kortsluter den till huvudnätet kommer feedback-loopen att grilla hela generatorn!”
“Exakt,” sa Hannah mörkt.
Hon kröp över golvet till panel C, en stor elcentral på väggen bredvid dörren. Hon slet upp luckan. Där inne låg tjocka, isolerade kablar som pulserade av energi. Hon hittade den gröna hydraulikkabeln och den massiva, röda huvudströmledningen.
“Kodiak, jag behöver din kniv,” krävde hon.
Soldaten räckte henne omedelbart sin tunga stridskniv. Hannah använde det vassa bladet för att skala bort den skyddande gummiisoleringen på båda kablarna, var noga med att inte röra den exponerade kopparn med händerna. Gnistor flög när bladet nuddade metallen.
“Tio meter kvar!” skrek Leah från skärmen. Hennes röst var gäll av skräck. “Den laddar för den elektriska stöten! Nio meter!”
Hannah tog ett krampaktigt tag om knivens gummerade handtag och tryckte in den som en kil mellan de två tjocka strömkablarna, tvingade ihop den oskyddade kopparn.
I sekunden de två strömmarna möttes, utbröt ett rent helvete.
Ett bländande, blåvitt ljus exploderade från elcentralen och kastade Hannah bakåt över rummet. En enorm tryckvåg av statisk elektricitet fick håret att resa sig på armarna och luften att smaka bränd metall. Ljudet var som ett öronbedövande åskväder instängt i ett litet plåtrum. Hela fartyget skakade våldsamt när en gigantisk strömspik sköts baklänges genom systemet.
Ljuset i rummet dog omedelbart. Skärmarna slocknade. Det dova, rytmiska brummandet från den gigantiska vinschen utanför på däcket tystnade tvärt i ett hemskt, metalliskt skrik av överhettade kugghjul som smälte samman.
I det totala mörkret hördes bara ljudet av andhämtning och doften av bränd plast.
“Hannah!” Leahs röst skar genom mörkret. Ficklampor klickade på. Leah var vid Hannahs sida på ett ögonblick, hjälpte henne upp. “Är du okej?”
Hannah hostade rök och skakade på huvudet för att rensa bort ringandet i öronen. Hennes högra hand var bränd och svart av sot, men hon kände ingen smärta ännu. Adrenalinet bedövade allt. Hon lutade sig mot konsolen och tittade på den döda skärmen.
“Stannade den?” frågade hon hest.
Kodiak lös med sin ficklampa ut genom det lilla pansarglasfönstret som vette mot däcket. I mörkret kunde de se hur den enorma vinschen rök kraftigt. Kabeln hängde slak. Den rörde sig inte.
“Ni dödade den,” sa Kodiak med respekt i rösten.
Hannah drog en lättnadens suck som kändes som om den kom från botten av hennes själ. Genom att tvinga tillbaka kraften in i generatorn hade hon inte bara bränt fartygets interna nätverk, hon hade förstört bärgningsklockans kretsar tusentals meter ner. Klockan var nu bara ett dött ankare i mörkret, oförmögen att öppna lastluckorna, oförmögen att detonera vapnen.
På radion bröts plötsligt bruset av Thorne. “Fienden kastar ner sina vapen. Deras system gick precis offline och vi har lyckats slå ut deras ledning. Fartyget är säkrat. Upprepar, fartyget är säkrat.”
Hannah blundade och lät sig glida ner längs konsolens metallvägg tills hon satt på golvet. Hon tittade upp på sin lillasyster. Leah log mot henne, ett trött men strålande leende i skenet av ficklampan.
De hade inte bara överlevt Nathan Kane. De hade överlevt det mörker han försökte släppa lös, djupt under Stilla havets yta. Hannah visste att det skulle bli fler frågor, fler förhör, fler hemligheter som den amerikanska militären ville hålla dolda. Men just nu, i det sotiga mörkret på ett kapat legosoldatsfartyg, kände hon sig äntligen fri. Hon kramade hårt om Leahs hand.
