Agent Vance ställde sig upp. “Kan ni spåra det?”
Hannah tittade upp på honom. “Jag har den råa kalibreringsdatan för Leviathans Öga sparad här från Morrows system. Leah känner till räddningsnätverkens frekvenser. Om vi får tillgång till marinens SOSUS-nätverk – de djuphavsmikrofoner ni använder för att spåra ubåtar – kan vi skriva en algoritm som letar efter just den specifika magnetiska pulsen.”
Vance tvekade bara i en sekund. “Ni har trettio minuter på er. Jag förbereder ett taktiskt team. Om ni hittar signalen, åker vi.”
Rummet de förflyttades till var en operativ kommandocentral fylld med skärmar, blinkande servrar och dussintals analytiker i uniform. Hannah och Leah fick omedelbart tillgång till en central arbetsstation. Tiden var emot dem. Varje minut som gick var en minut närmare att legosoldaterna hittade kärnvapnen och bärgade dem från djupet.
Hannah skrev koden. Hon integrerade de specifika frekvensparametrarna från sonarens ritningar med det globala avlyssningsnätverket. Hon kände igen arkitekturen i sonarens mjukvara; den var vacker, komplicerad och farlig. Hon tvingade sig själv att ignorera kaffet som hade blivit kallt bredvid henne och fokuserade enbart på dataströmmen.
Leah satt bredvid, med hörlurar pressade mot öronen. Hon analyserade ljudspektrumet manuellt, letade efter de små, onaturliga klickningarna som algoritmen kunde missa. Hon var i sitt esse, en mästare på att hitta nålar i akustiska höstackar.
“Jag tror att jag har något,” sa Leah plötsligt, hennes röst skarp och fokuserad. Hennes fingrar dansade över kontrollbordet och isolerade en specifik ljudvåg på skärmen framför dem. “Det är svagt. Mycket svagt. Det drunknar nästan i bakgrundsbruset från valsång och tektonisk aktivitet. Men det är där. En regelbunden puls. Var tolfte minut.”
Hannah knappade snabbt in koordinaterna för signalens ursprung i systemet. En röd prick blinkade till på den digitala kartan över Stilla havet.
“Sektorn är Mendocino-sprickan,” sa Hannah andlöst. “De är exakt där Vance sa att torpederna försvann. Koordinaterna visar att de är stationära. De letar inte längre, Leah. De har hittat platsen. De håller på att förbereda bärgningen.”
Agent Vance dök upp bakom dem, tätt följd av en lång, muskulös man klädd i mörk, taktisk stridsutrustning.
“Bra jobbat, båda två,” sa Vance med allvarlig röst. “Det här är Kommendörkapten Elias Thorne, ledare för marinens specialförband SEAL Team 7. Han kommer att leda anfallet. Vi har en snabbgående stealth-katamaran, USS Nighthawk, redo i hamnen. Den kan nå koordinaterna på under tre timmar.”
Thorne nickade kort mot systrarna. Hans ögon var iskalla, fokuserade. “Vi behöver er ombord,” sa han direkt och överraskade dem båda. “Vi har eldkraften för att ta fartyget, men vi vet inte vad de har gjort med sonaren eller vilka fällor Kane kan ha byggt in i mjukvaran. Om de redan har kopplat upp sig mot den sovjetiska tekniken där nere, behöver jag ingenjörer på plats som kan stänga ner systemet utan att råka detonera en femtio år gammal atombomb.”
Hannah svalde hårt. Hon hade nyss undkommit döden på havet, och nu bad de henne att åka tillbaka rakt in i stormens öga. Hon tittade på Leah. Hennes lillasyster mötte hennes blick utan att tveka. De var inte soldater. De var tekniker. Men de hade börjat detta när Kane försökte döda dem, och de tänkte avsluta det.
“Vi åker med,” sa Hannah bestämt.
Stilla havet var inte mörkt och stormigt den här gången. När USS Nighthawk skar genom vågorna i en hisnande hastighet av femtio knop, låg havet oroväckande stilla, som en gigantisk, svart spegel under en stjärnklar natthimmel. Katamaranens matta, svarta skrov absorberade nästan allt ljus och gjorde fartyget till en osynlig vålnad som jagade i mörkret.
Hannah stod på bryggan tillsammans med Kommendörkapten Thorne och övervakade de taktiska skärmarna. Leah satt vid kommunikationskonsolen och lyssnade intensivt på radiotrafiken. De närmade sig koordinaterna snabbt.
“Fem nautiska mil kvar,” meddelade navigatören lågt. “Vi drar ner på hastigheten. Övergår till tysta motorer.”
Thorne gav tecken till sitt team. Tolv tungt beväpnade SEAL-operatörer rörde sig ljudlöst över däcket och gjorde sig redo för bordning. Deras utrustning klickade metalliskt i mörkret.
På skärmen framför Hannah framträdde plötsligt en massiv skugga. Det var fiendens fartyg. Det var mycket större än en vanlig bärgningsbåt. Det var ett ombyggt djuphavsborrfartyg, utrustat med enorma kranar och en central “moon pool” – en öppning i skrovet för att fira ner utrustning direkt ner i djupet.
“De har redan sänkt ner en klocka,” sa Hannah och pekade på en värmesignatur på skärmen som rörde sig nedåt i vattnet. “En tryckkammare med mekaniska klor. De är på väg ner för att plocka upp vapnen.”
“Hur lång tid innan de når botten?” frågade Thorne och kontrollerade sitt automatvapen.
“Mendocino-sprickan är djup,” svarade Hannah och gjorde en snabb beräkning. “Med den vikten de bär… tjugo minuter till botten. Sedan kanske en timme att säkra lasten, och ytterligare trettio minuter för att dra upp den.”
