“Då har vi tjugo minuter på oss att ta över skeppet och kapa kabeln,” konstaterade Thorne bistert. Han tryckte in knappen på sin radio. “Alpha-team, vi går in. Skarpt läge. Inga varningar. Säkra bryggan och däck. Bravo-team, ni eskorterar ingenjörerna till kontrollrummet för bärgningen. Låt dem göra sitt jobb.”

Hannah kände hur pulsen började rusa igen. Hon drog på sig den skyddsväst som marinen hade gett henne. Den kändes tung och obekväm över hennes axlar. Leah stod bredvid henne, lika nervös men med en orubblig beslutsamhet i blicken.

Nighthawk gled upp jämsides med det enorma legosoldatsfartyget med en skrämmande precision. Trots sin storlek gav katamaranen knappt ifrån sig ett ljud. Innan Skuggfrontens vakter på däck ens hade förstått vad som hände, sköt Thornes män upp änterhakar med tysta, tryckluftsdrivna kastare. Repen spändes tyst mot stålräckena ovanför.

Som skuggor klättrade SEAL-teamet upp längs skrovet. Några sekunder senare hördes de första, dämpade ljuden av strid. Ett par snabba, dämpade skott med ljuddämpare. Ett tungt fall. Sedan tystnad.

“Däck säkrat. Bryggan under attack,” knastrade det i Hannahs öronmussla. “Bravo-team, rör er. Ta med paketen.”

Hannah och Leah klättrade upp för repstegen, omgivna av fyra massiva soldater. När de kom över relingen kände Hannah genast doften av ozon och het metall. Legosoldaternas skepp var en flytande fabrik. Centralt på däcket fanns en gigantisk vinsch som brummade dovt, och en tjock, armerad stålkabel försvann ner i det svarta vattnet i mitten av fartyget.

“Kontrollrummet för vinschen ligger i aktern,” viskade en av soldaterna, en man med kodnamnet ‘Kodiak’. “Håll er bakom oss.”

De rörde sig snabbt och tyst längs fartygets sidokorridorer. Plötsligt slets en ståldörr upp framför dem och två män i svarta stridsuniformer rusade ut, beväpnade med automatkarbiner. Innan Hannah ens hann reagera, öppnade Kodiak och hans partner eld. De två legosoldaterna föll döda ner innan de ens hade hunnit höja sina vapen.

“Rensa!” ropade Kodiak och sparkade upp nästa dörr.

De stormade in i bärgningskontrollen. Rummet badade i ett rött taktiskt ljus och var fyllt med dataskärmar som visade djupdata, kabelspänning och sonarkartor. Två tekniker i vita rockar satt vid konsolerna. De kastade upp händerna i luften så fort vapnen riktades mot dem.

“Bort från skärmarna!” röt Kodiak. Han drog brutalt bort den ena teknikern och tryckte ner honom på golvet.

Hannah rusade fram till huvudkonsolen. Skärmarna var komplicerade, helt annorlunda än marinens standardutrustning, men språket var universellt: siffror, tryck, spänning.

“Leah, hjälp mig!” ropade Hannah. “Jag måste stoppa vinschen!”

Leah var redan vid en sidoterminal och skrev febrilt. “De har låst systemet. Det är krypterat. En säkerhetsspärr har aktiverats. Om de förlorar kontrollen över fartyget, fortsätter klockan ner på autopilot.”

Hannah stirrade på den stora huvudskärmen. Klockan var nu på 4 000 meters djup och sjönk snabbt. Sonarbilderna, genererade av det stulna Leviathans Öga, var skrämmande tydliga. De visade vraket av den massiva ubåten K-129, kluven i två delar. Och i centrum av den ena halvan glödde en svag, artificiell värmesignatur. Torpederna.

“De är nästan nere,” sa Hannah desperat. Hennes fingrar flög över tangentbordet i ett försök att hacka upp den mekaniska spärren, men koden skiftade konstant. Det var en algoritm hon kände igen. Kanes algoritm. Han hade inte bara sålt sonaren; han hade skrivit mjukvaran som skyddade hela deras bärgningsoperation.

“Hannah, vi har problem,” varnade Leah, hennes röst var plötsligt väldigt mörk. “Systemet säger inte bara att klockan ska hämta lasten. Den skickar en elektrisk stöt genom kabeln för att frigöra dörrarna på ubåtsvraket. Men om de tryckkammarna har suttit fast i femtio år… en elektrisk urladdning på den nivån i den miljön kan få det instabila kärnbränslet i torpederna att reagera.”

Hannah kände kylan sprida sig från magen. “De kommer att spränga den. Om de försöker bända upp lastluckorna med våld, kommer de inte att bärga vapnen. De kommer att detonera dem på havets botten.”

En enorm undervattensdetonation på den platsen, i Mendocino-sprickan, skulle inte bara orsaka radioaktiv förgiftning i ofattbar skala. Den enorma tryckvågen och den plötsliga förskjutningen i tektoniska plattorna skulle kunna utlösa en mega-tsunami som skulle sluka stora delar av den amerikanska västkusten, från San Francisco hela vägen upp till Seattle.

“Vi kan inte hacka det i tid,” sa Hannah, paniken började till slut sippra igenom hennes professionella fasad. Hon vände sig mot Kodiak. “Vinschen är helt mekanisk här uppe. Kan vi spränga den? Förstöra motorn?”

Kodiak skakade på huvudet. “Kabeln är gjord av härdat titan, och vinschens motor är innesluten i tre decimeter tjockt pansarstål. Mina sprängladdningar skulle bara repa lacken. Vi behöver en skärbrännare av industriell klass eller…”

Ett skott ekade plötsligt från korridoren utanför, följt av det intensiva, knattrande ljudet av tung eldgivning. Radion sprakade.