Hannah och Leah eskorterades omedelbart från fartyget, förbi de nyfikna blickarna från basens personal, och rakt in i en väntande bil. De fördes till en fönsterlös förhörslokal djupt inne i marinbasens administrativa hjärta. Kaffet här var marginellt bättre, men stämningen var betydligt kallare.
Agent Vance satt mittemot dem vid ett grått metallbord. Framför honom låg Hannahs fältdator, nu ansluten till försvarets nätverk via tjocka, säkra kablar, samt en hög med utskrivna loggar och satellitbilder.
“Överste Nathan Kane sitter just nu i en isoleringscell tre våningar ner,” började Vance, hans händer knäppta framför sig. “Han vägrar tala. Han har åberopat sin rätt till militär försvarare och har inte sagt ett enda ord sedan han blev bordad. Men er data, Hannah… er data sjunger som en fågel.”
“Datan ljuger inte,” sa Hannah lugnt. “Kane manipulerade Morrows rutter, han stängde av fartygets externa loggning och han försökte radera den svarta lådans minne. Allt för att dölja en oregistrerad överföring mitt ute på öppet hav.”
“Den privata bärgningsbåten,” sa Leah och lutade sig framåt. “Jag såg dem med mina egna ögon. De bar inga flaggor, inga registreringsnummer. De plockade upp sonarenheten från vattnet och försvann. Vem var de?”
Agent Vance drog en djup suck och gned sig över ögonen, som om han plötsligt åldrats tio år. Han tvekade ett ögonblick, övervägde hur mycket säkerhetsklassad information han kunde dela med två civila tekniker. Men de var redan för djupt insyltade. De hade överlevt nattens mardröm och de hade bevisen.
“Det var ingen vanlig bärgningsbåt,” sa Vance lågt. “Vi har analyserat de radarspår som din syster lyckades skicka till oss, Leah. Fartyget tillhör en internationell, paramilitär organisation känd under namnet Skuggfronten. De är legosoldater som specialiserar sig på att stjäla och sälja avancerad militär teknologi till högstbjudande. Skurkstater, terrornätverk, privata miljardärer med storhetsvansinne.”
Hannah rynkade pannan. “Men varför just denna sonar? Det var en prototyp, ja, men det var för djupvattenskartering. Marin geologi. Varför skulle en legosoldatsgrupp riskera att infiltrera ett amerikanskt militäruppdrag för geologisk utrustning?”
Vance tittade på henne länge. “Eftersom den officiella beskrivningen av sonaren var en lögn, fröken Reed. Den kallas Leviathans Öga. Det är inte bara en sonar. Det är en kvantakustisk skanner. Den kan tränga igenom tusentals meter av solida klippformationer på havsbotten och upptäcka små, artificiella energisignaturer. Den byggdes för ett enda syfte.”
“Vilket är?” frågade Leah, hennes röst var inte mer än en viskning.
“Att hitta något vi tappade för mycket länge sedan,” svarade Vance dystert. “År 1968 försvann en sovjetisk atomubåt, K-129, i Stilla havet. Officiellt bärgades delar av den under Kalla kriget genom ett hemligt CIA-projekt kallat Project Azorian. Men det var bara en bråkdel av sanningen. Den verkliga lasten – fyra experimentella, obemannade kärnvapentorpeder kända som ‘Poseidons Vrede’ – låg i en sektion av ubåten som bröts av och föll ner i en av de djupaste undervattensravinerna i Mendocino-sprickan.”
Hannah kände hur blodet frös i ådrorna. “De torpederna… de ligger alltså fortfarande där nere?”
“Korrekt,” nickade Vance. “Och i femtio år har de varit omöjliga att hitta, begravda under hundratals meter av sediment och lera i totalt mörker. Tills nu. Leviathans Öga är det enda instrumentet på planeten som kan lokalisera dem exakt. Kane sålde inte bara en sonar. Han sålde en karta till domedagen.”
Tystnaden i rummet blev öronbedövande. Hannah stirrade på skärmen på sin dator. Tankarna snurrade. Kane hade alltså offrat sina egna män, försökt mörda henne och lämnat Leah att dö för att ge ett gäng legosoldater tillgång till instabila kärnvapen.
“Ni måste stoppa dem,” sa Hannah, hennes röst var fast och beslutsam. “De har haft ett försprång på nästan tolv timmar, men de kan inte vara hur snabba som helst med den utrustningen ombord.”
“Flottan har redan satt in tre attackubåtar och två jagare för att söka av området,” sa Vance. “Men Stilla havet är stort. Skuggfronten använder avancerad stealthteknik på sina fartyg. Radar och satelliter plockar inte upp dem. De är i praktiken osynliga.”
Leah lutade sig över bordet och tittade intensivt på Hannahs dator. “Men sonaren är inte osynlig. Hannah, den där utrustningen, krävde den inte en massiv strömkälla för att initiera en kvantakustisk puls?”
Hannahs ögon spärrades upp när hon insåg vad hennes syster menade. Hon drog snabbt datorn till sig och började skriva in kommandon, hennes fingrar flög över tangentbordet med van mekanisk precision.
“Sonaren var designad för att kopplas till Morrows huvudreaktor,” muttrade Hannah medan kodraderna blinkade förbi. “Om legosoldaterna använder den på en mindre båt, måste de använda en extern, högkapacitetsgenerator för att starta den. Varje gång skannern pulserar, måste den bygga upp en enorm magnetisk laddning. Det skapar…”
“…en elektromagnetisk anomali,” avslutade Leah, hennes ansikte lyste upp av insikten. “Ett mikroskopiskt spår av radiovågor i lågfrekvensbandet. Samma sorts störningar jag är tränad att filtrera bort under räddningsuppdrag.”
