Wolf lutade sig tungt mot tvättmaskinen. Han förstod att hans lojalitet till syndikatet var död. De hade förrått honom. Det enda sättet att överleva nu var att samarbeta med mannen som hade besegrat honom två gånger – en gång fysiskt, en gång intellektuellt.
”Hans namn är Silas”, väste Wolf. ”Silas Vance. Han är inte en fånge, Arthur. Det är därför ingen kommer åt honom. Han är säkerhetschefen för den här anstalten.”
Arthur kände hur blodet frös till is i ådrorna.
Säkerhetschefen. Den man som kontrollerade kamerorna, vakternas scheman, överföringarna och isoleringscellerna. Det var därför Michael hade lyckats smussla in papper som pekade ut Arthur utan att bli upptäckt. Vance hade använt fängelsets egna resurser, manipulerat systemet inifrån, för att skapa det perfekta upplägget. Och när Arthur blev dömd, hamnade han rakt i Vances nät.
”Han har dokumenten”, fortsatte Wolf andfått. ”De riktiga loggarna. Michael skickade dem till honom som en livförsäkring, men Vance behöll dem för att utpressa Michael. De finns i hans kassaskåp på kontoret. Om du får tag på dem… bevisar de att hela verksamheten var Vances och Michaels, och att du bara var en ovetande bricka.”
Arthur nickade långsamt.
Vakternas röster hördes nu i korridoren utanför. Någon hade sett blodet som runnit ut under dörren.
”Vi kommer att hamna i isoleringen igen båda två”, sa Arthur och torkade blod från händerna. ”Men när vi kommer ut, Victor… då måste vi göra något som ingen gammal man och ingen avdankad gängledare någonsin har gjort förut.”
Wolf tittade upp, förvirrad. ”Vadå?”
Arthur log, ett litet, kallt leende som nådde hela vägen upp till hans lugna ögon.
”Vi ska bryta oss in på fängelsedirektörens våning.”
Och därmed började den verkliga kampen. Inte på rastgården, inte i ringen, utan ett tyst krig i skuggorna mot systemet självt. En sextionioårig kampsportstränare hade precis blivit anstaltens farligaste man, och de hade ingen aning om vilken storm som var på väg.
