”Varför frågar du om dem?” viskade Mark och sneglade nervöst mot den gallerförsedda dörren. ”Det är ‘Kungarna’. The Crowned Serpents. Det är inget vanligt fängelsegäng, Arthur. Det är ett internationellt syndikat. De styr smugglingen på östkusten. Hälften av vakterna står på deras lönelista.”

”Och Wolf är en av dem?”

”Wolf är deras löjtnant här inne. Han sköter verksamheten åt cheferna på utsidan. Om du bråkade med Wolf… då bråkade du med syndikatet.”

Arthur nickade långsamt. Pusslet började läggas färdigt. Michael hade blivit djupt involverad med Kungarna. Han hade lånat pengar, eller kanske blivit tvingad att tvätta deras inkomster genom Arthurs gymverksamhet. När polisen kom för nära, bestämde de sig för att offra verksamheten och låta Arthur ta smällen. Men Arthur hade ett fläckfritt förflutet och en envis försvarsadvokat som fortfarande grävde i fallet. Kungarna tog inga risker. Arthur behövde elimineras.

Dagen efter bestämde sig Arthur för att inte gömma sig. Han visste att rädsla var rovdjurets bästa vän. Om man visade sig svag, skulle de attackera omedelbart. Han marscherade ut på rastgården i det grå, kalla eftermiddagsljuset. Vinden från muren bet i kinderna, men han rörde sig med samma fokuserade hållning som han brukade ha på dojon.

Han gick rakt mot den del av gården där basketkorgarna stod – Wolfs territorium.

Tystnaden lade sig över gården. Män slutade prata, slutade träna, slutade spela. Alla blickar vändes mot den äldre mannen som med jämna steg gick in i lejonets kula. Fem män, stora och ärrade, spärrade vägen.

”Du har gått fel, farfar”, väste en av dem och lade handen i fickan på sin jacka. Alla visste att han hade ett hemmagjort rakbladsvapen där i.

”Jag är här för att prata med Victor”, sa Arthur lugnt.

”Ingen kallar honom Victor”, spottade mannen och tog ett steg framåt.

”Låt honom vara.”

Rösten var djup och raspig. Wolf reste sig från bänken han suttit på. Han hade ett stort, mörklila blåmärke som täckte hela hans högra käkben, och han rörde ena axeln stelt. Han gick fram och ställde sig ansikte mot ansikte med Arthur. Hans ögon brann av ett undertryckt raseri, men det fanns något annat där också. Försiktighet.

”Du har nerver som stål, gubbe”, sa Wolf lågt så att bara Arthur och de närmaste männen kunde höra. ”Men stål kan också böjas. Du borde ha stannat i isoleringen.”

Arthur mötte hans blick utan att blinka.

”Jag såg din tatuering, Victor. Ormen med kronan.”

Wolfs ögon smalnade. ”Och?”

”Och jag vet varför du anföll mig i matsalen. Det handlade aldrig om bordet. Det handlade om Michael. Det handlade om att stänga min mun för gott, så att ingen någonsin börjar leta efter de riktiga ägarna till vapnen i min lagerlokal.”

Några av Wolfs män tittade förvirrat på varandra. Wolf själv var tyst. Hans käkmuskler spändes.

Arthur lutade sig en aning framåt och sänkte rösten ytterligare. ”Problemet är, Victor, att om de gav dig ordern att döda mig, så vet de att jag fortfarande lever. Och om jag fortfarande lever, och jag plötsligt börjar prata med FBI om Kungarna… då är det inte jag som har misslyckats. Då är det du.”

Wolfs ansiktsuttryck förblev stenigt, men Arthur kunde se den subtila förändringen i hans pupiller. Insikten.

”Du försöker spela ett spel du inte förstår”, muttrade Wolf, men det saknade den tidigare övertygelsen.

”Jag försöker överleva”, svarade Arthur. ”Och du är i samma båt, vare sig du inser det eller inte. Om du dödar mig nu, här ute på gården framför alla vakter, åker du in på livstid utan chans till frigivning. Syndikatet kommer inte att belöna dig; de kommer att kapa banden. Du blir en lös tråd. Och vad brukar Kungarna göra med lösa trådar?”

Wolf visste svaret på den frågan. Han hade själv klippt många sådana trådar. Han svalde hårt, men försökte behålla sin hotfulla fasad.

”Vad vill du, gubbe?”

”Jag vill ha namnet på mannen som gav ordern. Jag vill ha beviset på att Michael förde in vapnen på mitt företag under Kungarnas flagg. Du har kommunikation med utsidan. Du vet vem som drog i trådarna.”

”Du ber om en dödsdom för oss båda.”

”Vi har redan dödsdomar över oss”, sa Arthur kyligt. ”Men min erfarenhet i ringen har lärt mig en sak: om man ändå ska slåss för sitt liv, är det bättre att vara den som slår först.”

I det ögonblicket bröts stämningen av att gårdens sirener började tjuta. Det var inte ett överfallslarm, utan signalen för återgång till cellblocken. Fångarna började motvilligt röra på sig.

Wolf vände sig om, men stannade upp innan han gick.

”Tvätteriet. Imorgon klockan fyra. Kom ensam, annars skär vi halsen av din lilla cellkamrat.”