Arthur betraktade jättens ryggtavla när han gick iväg. Han hade kastat tärningen. Nu fanns det ingen återvändo. Han hade triggat igång ett maktspel inuti fängelset som snart skulle få marken att skaka.

Natten var lång och orolig. Mark kastade sig fram och tillbaka i den nedre slafen och muttrade i sömnen. Arthur satt vaken i mörkret, lyssnade på de avlägsna ljuden från fängelset – ekande steg från nattvakter, plåtdörrar som slog igen, någon som hostade ihåligt långt bort i C-blocket. Han gick igenom varje tänkbar teknik, varje scenario inför morgondagen. Han var sextionio år gammal. Hans kropp var stark, men han hade inte uthålligheten hos en trettioåring. Om tvätteriet var ett bakhåll med fler än tre man, skulle det bli svårt. Om de hade knivar, skulle det bli blodigt.

När klockan slog fyra nästa dag hade Arthur lyckats bli tilldelad ett arbetspass i den fuktiga källarlokalen som agerade fängelsets tvätteri. Maskinerna dånade och spottade ut ånga, vilket gjorde luften tjock och tung att andas. Det var en perfekt plats för ett mord. Ångan skymde sikten, maskinerna överröstade skrik, och blodet var lätt att spola ner i golvbrunnarna.

Arthur stod vid en enorm industritorktumlare och vek gråa lakan när han kände draget från dörren. Han vände sig inte om. Han väntade.

Tre skepnader trädde fram ur ångan. Wolf gick i mitten. På hans vänstra sida gick en kort, satt man med ett ärr över ögat, och på hans högra sida gick en lång, senig fånge som höll sin högra hand gömd bakom ryggen.

”Du kom faktiskt”, sa Wolf. Ljudet från tvättmaskinerna dämpade hans röst till ett dånande mullrande.

”Jag håller alltid mina avtal”, svarade Arthur och lade ifrån sig lakanet. Han intog subtilt sin basposition. Fötterna axelbrett isär, vikten jämnt fördelad. Redo att explodera i rörelse.

”Det du bad om igår… det är omöjligt”, sa Wolf och klev ett steg närmare. ”Mannen som håller i trådarna är inte bara någon vi kan lämna över. Han är en av grundarna. Om jag ens nämner hans namn i ett brev eller ett samtal, är jag död innan solen går ner.”

”Då får vi hitta ett annat sätt”, sa Arthur. ”Vem är han?”

Wolfs ögon flackade mot den långa mannen till höger om honom. Det var en mikroskopisk rörelse, men för Arthur – som spenderat sitt liv med att läsa kroppsspråk – var det som ett blixtnedslag.

Den seniga mannen drog fram handen bakom ryggen. Stålet blänkte till i ljuset från lysrören. En slipad tandborste med ett vasst rakblad insmält i plasten. Han kastade sig framåt mot Arthur med ett vansinnigt vrål, siktande rakt mot Arthurs hals.

Det var inte Wolf som var hotet. Wolf hade tagit med sig sina egna bödlarna. Kungarna hade insett att Wolf tvekade, att han hade misslyckats i matsalen, och nu hade de beordrat sina andra män att röja både Arthur och Wolf ur vägen.

Allting skedde på ett bråkdel av en sekund.

Arthur väjde inte bakåt, vilket angriparen förväntade sig. Istället klev han in i attacken, under mannens räckvidd. Han fångade den attackerande armen, vred handleden med en brutal, blixtsnabb rörelse som fick benet att knäcka till, och drev in sin egen armbåge i mannens bröstkorg. Kraften slog luften ur honom omedelbart, och han föll ihop på det blöta golvet.

Samtidigt drog den korta mannen fram ett vapen och kastade sig över Wolf. Jätten brölade till när bladet snittade honom över revbenen. Han greppade tag i angriparens huvud, men blodet gjorde honom hal, och han kämpade för att hålla fast.

Arthur tvekade inte. Han sparkade undan kniven från mannen han just sänkt, vände sig om på klacken och levererade en perfekt utförd cirkelspark mot huvudet på mannen som attackerade Wolf. Slaget träffade tinningen med ett dovt knak. Mannen slappnade av direkt och föll som en sten.

Wolf stod böjd och höll sig för sidan, där blodet färgade hans uniform mörk. Han flämtade och stirrade på de två medvetslösa männen på golvet. Sedan flyttade han blicken till Arthur, som inte ens verkade andfådd.

”De… de försökte döda mig”, stammade Wolf, chocken var tydligare än smärtan. ”Mina egna män.”

”De var inte dina män längre”, konstaterade Arthur och gick fram till jätten. Han undersökte såret snabbt. ”Det är inte djupt. Du överlever. Men vi har inte mycket tid. Vakterna kommer snart.”

Wolf spottade blod på golvet och tittade djupt in i den äldre mannens ögon. Respekten var nu total.

”Du räddade mitt liv.”

”Bara för att jag behöver det”, sa Arthur kallt. ”Jag frågar dig en sista gång, Victor. Vem gav ordern? Vem kontrollerar Kungarna här inne och Michael där ute?”