Ekot av Wolfs knä som slog i betonggolvet var det enda som hördes i den enorma matsalen. Vakterna, som normalt var snabba med att ingripa vid minsta tecken på bråk, stod fastfrusna vid dörrarna. De hade sett Wolf krossa män som var hälften så gamla och dubbelt så stora som Arthur. Ingen hade någonsin sett honom falla. Särskilt inte mot en äldre man som rörde sig med den lugna precisionen hos en urmakare.
Arthur stod kvar på samma plats. Han andades lugnt, bröstkorgen hävdes i en jämn, oberörd rytm. Han rättade till kragen på sin fängelseuniform, tittade ner på den flämtande jätten framför sig och plockade sedan upp sin gaffel från golvet.
Larmet började plötsligt tjuta. Skrällande och öronbedövande. Vakterna vaknade ur sin trans och rusade framåt med dragna batonger.
”Ner på marken! Båda två! Nu!”
Arthur gjorde inget motstånd. Han lade sig metodiskt ner på det kalla stengolvet och satte händerna bakom huvudet. Wolf, däremot, var desorienterad. Slaget mot käken hade rubbat hans balanssinne, och när vakterna tryckte ner honom stönade han av smärta, inte av ilska.
Medan handfängslen klickade fast runt Arthurs handleder, fångade han Marks blick i folkmassan. Den unge mannen var likblek. Han visste vad som gällde här inne. Du förödmjukade inte ett odjur utan att odjurets flock krävde blod.
Isoleringscellen var mörk, fuktig och luktade av ammoniak och gammal svett. Arthur satt i skräddarställning på den tunna madrassen. De hade gett honom fyrtioåtta timmar i ”hålet” för att ha deltagit i ett slagsmål, trots att hundra vittnen kunde intyga att det var självförsvar. Fängelsedirektören brydde sig inte om vem som startade det; han ville bara statuera ett exempel.
Men för Arthur var isoleringen inte ett straff. Det var en möjlighet. Tystnaden var något han hade tränat i under decennier. Han blundade och lät tankarna vandra tillbaka till den sista veckan innan han blev arresterad. Han behövde hitta pusselbiten han hade missat.
Michael. Hans vän. Hans partner. Varför hade Michael valt att blanda in ett kampsportscenter i en vapensmuggling? Det fanns tusentals andra sätt att tvätta pengar eller dölja illegala aktiviteter. Varför Arthur?
I mörkret spelade han upp minnena som en film. Han mindes en kväll, ungefär en månad före gripandet. Michael hade suttit på kontoret sent och gått igenom pappersarbete. En man hade kommit på besök. En man i en skräddarsydd kostym, men med knogar som skvallrade om ett våldsamt förflutet. Mannen hade haft en mycket specifik tatuering på halsen – en svart, vriden orm som slukade sin egen svans. En Ouroboros. Men den här ormen hade en krona.
Arthur slog plötsligt upp ögonen i mörkret.
När han hade parerat Wolfs slag i matsalen, när jättens arm hade passerat honom i slowmotion, hade Arthur sett något. Tröjärmen på Wolfs uniform hade glidit upp. Och där, precis vid handleden, fanns samma tatuering. En svart orm med en krona, som slukade sin egen svans.
Det var inget tillfälligt bråk om en sittplats. Det insåg Arthur nu med kristallklar tydlighet. Wolf hade inte kastat maten på honom för att statuera ett exempel. Wolf hade fått order om att döda honom. Michael arbetade inte bara åt syndikatet; syndikatet sträckte sig hela vägen in i fängelsets hjärta. Och de ville försäkra sig om att målvakten – Arthur – aldrig någonsin skulle få chansen att prata eller överklaga sin dom.
När dörren till isoleringscellen äntligen öppnades två dagar senare, möttes Arthur av ett helt annat fängelse än det han hade lämnat. Ryktet hade spridit sig som en löpeld. Gubben hade inte bara överlevt; han hade sänkt anstaltens farligaste man på under tre sekunder.
När han eskorterades tillbaka till sin cellblock, vek fångarna undan. Det fanns ingen som ropade glåpord. Inga hånskratt. Det fanns bara en spänd, förväntansfull tystnad.
Mark satt på den nedre slafen när Arthur klev in i cellen. Han flög genast upp.
”Arthur… Herregud, de trodde att du var död. Eller att de skulle flytta dig. Wolfs killar… de har letat efter dig. De har viskat i hörnen i två dagar nu.”
Arthur sträckte ut sin rygg, kände hur musklerna knakade lätt, och log lugnande mot pojken.
”Sätt dig ner, Mark. Det finns ingen anledning till panik.”
”Ingen anledning till panik?” Marks röst darrade. ”Wolf är inte ensam. Han har över tjugo män som gör precis vad han säger. Du förödmjukade honom inför hela anstalten. De kommer att sticka ner dig på gården. Eller i duscharna. De kommer inte att göra det en mot en igen.”
”Nej, det kommer de nog inte”, medgav Arthur och satte sig på sin säng. Han såg allvarligt på sin unga cellkamrat. ”Mark, hur mycket vet du om de olika gängen här inne? Vilka bär en tatuering av en krönt orm?”
Marks ansikte tappade all färg. Han svalde hårt och backade mot väggen, som om själva frågan var giftig.
