Dörren till cockpit var en massiv sköld av förstärkt kevlar och stål, designad för att hålla terrorister ute. Men när flygvärdinnan knappade in säkerhetskoden och den tunga dörren klickade upp, insåg Laura att terrorn redan fanns på insidan.

“Försök inte,” väste hon. “Jag har tillbringat fem år med att önska livet ur mig själv, och niohundra timmar i kampsportssalar för att kanalisera min vrede. Jag kommer att bryta varje ben i din kropp om du ens andas fel.”

Mannen, som trots sin träning nu var fullständigt fastlåst och med en bruten handled, bligade upp på henne med en blandning av hat och respekt. Passagerarna runt omkring dem skrek, och några modiga män reste sig slutligen upp för att assistera.

“Håll honom nere!” beordrade Laura och backade ett steg. Två passagerare kastade sig över mannen, assisterade av en manlig flygvärd som snabbt kom springande med buntband i plast. Inom loppet av trettio sekunder låg lönnmördaren bunden, maktlös och besegrad på golvet i pentryt.

Laura plockade upp den lilla metallväskan. Hon såg på vapnet under sätet, pekade på det åt flygvärden. “Säkra vapnet. Lås in det. Lämna honom inte ur sikte.”

Hon vände sig om och började gå den långa gången tillbaka mot cockpit. Kabinen var nu tyst, bortsett från det låga mumlet av lättnad och någon som snyftade. När hon gick mötte hon blickarna från de människor hon nyss räddat. Den unga mamman. Den äldre mannen. Ingen av dem frågade vem hon var längre. De visste att de hade bevittnat något extraordinärt. De hade bevittnat en krigare som vägrade förlora en enda själ till.

Laura knackade på cockpitdörren i den överenskomna sekvensen. Dörren klickade upp, och hon steg in i det dunkla rummet. Månen belyste havets yta som rusade förbi nedanför dem.

“Är det säkrat?” frågade Miller. Hans röst var stabilare nu, tröstad av stjärnorna framför dem.

“Det är säkrat,” sa Laura och satte sig tungt i högerstolen. Hon ställde väskan mellan sina fötter, knäppte bältet och lade händerna på styrspaken igen. “Sätt på huvudströmmen, Kapten. Låt oss se om vi kan få liv i navigationssystemet och kontakta fastlandet. Jag tror att vi har en dejt med den spanska militärpolisen.”

Miller log snett och sträckte sig mot panelen. “Det blir en intressant rapport att skriva.”

“Ja,” sa Laura mjukt och blickade ut över den mörka horisonten, där en svag strimma av gryningsljus började framträda i öster. Spökena från det förflutna var äntligen besegrade. Hon var inte längre kvinnan som flydde. Hon var befälhavare Vance. Och hon hade precis flugit dem hem.

“Mycket intressant.”