Dörren till cockpit var en massiv sköld av förstärkt kevlar och stål, designad för att hålla terrorister ute. Men när flygvärdinnan knappade in säkerhetskoden och den tunga dörren klickade upp, insåg Laura att terrorn redan fanns på insidan.

Långsamt, smärtsamt långsamt, började flygplanets nos att höja sig. Det var en brutal påfrestning. G-krafterna slog till som en slägga. I passagerarkabinen pressades människor djupt ner i sina säten, syrgasmasker föll ner från panelerna, handbagage som slitits loss flög genom luften.

Femtusen fot.

Metallen i flygplanskroppen kved i en symfoni av plåga. Ett fruktansvärt, dånande ljud ekade genom kabinen när vingarna böjde sig uppåt till en vinkel de aldrig var designade för att tåla. Varningsljud för stall började ljuda när anfallsvinkeln blev för brant, skakningar spred sig genom hela chassit, ett tecken på att vingen höll på att förlora sitt lyft.

“Lätta lite! Lätta lite!” ropade Miller, vars ansikte var förvridet av smärta under g-kraften. Om de drog för hårt skulle planet stallera och falla som en sten de sista tusen meterna.

Laura lättade på trycket en bråkdel av en millimeter. Hon använde all sin känsla, all erfarenhet från tusentals timmar i jaktplan, för att balansera det massiva jetplanet på den knivskarpa eggen mellan överlevnad och en strukturell kollaps.

Tvåtusen fot. Ettusenfemhundra.

Molntäcket sprack. Nedanför dem uppenbarade sig Atlantens mörka, iskalla yta. Vågorna tycktes sträcka sig upp mot dem, hungriga, redo att sluka dem. Höjdvarningen skrek ut sin dom: “TERRAIN. TERRAIN. PULL UP.”

“Vi klarar det, håll den där!” skrek Laura.

Vid åttahundra fot över havsytan planade det gigantiska flygplanet ut. Det svepte fram precis över vågtopparna med en ohållbar hastighet, dånande över havet som ett sårat monster, kastade upp kaskader av vattenspray bakom sig. De flög så lågt att Laura kunde se de vita skumkronorna på vågorna reflekteras i det svaga månljuset som bröt igenom molnen.

En stillhet föll plötsligt över cockpiten, bortsett från det rasande dånet av jetmotorerna. De levde. Flygplanet hade hållit ihop.

Miller lutade sig tillbaka i sin stol, helt utpumpad, med tårar rinnande längs kinderna. Han vände sig mot Laura.

“Vi… vi klarade det.”

Laura släppte inte blicken från de få instrument som fungerade. Hennes händer krampade fortfarande runt styrspaken.

“Det är inte över, Kapten,” sa hon iskallt. “Vi svävar på niohundra fot mitt ute över Atlanten, utan navigationssystem, utan radio och med en terrorist ombord. Och om han inser att vi överlevde dykningen, kommer han att försöka något annat.”

Hon vände blicken mot dörren till passagerarkabinen. Den förstärkta kevlardörren. Någonstans där ute, bland de gråtande barnen och de chockade resenärerna, satt personen som mördade Thomas. Personen som just försökt mörda trehundra människor bara för att tysta henne.

“Behåll kontrollen,” beordrade hon Miller, som fortfarande var blek och svag men nu stabiliserad av insikten att de lever. “Håll planet på den här höjden och ställ in en kurs rakt österut, mot Europa. Rör inga datorer, flyg det mekaniskt.”

Laura knäppte loss sitt säkerhetsbälte och ställde sig upp. Adrenalinet från dykningen hade ersatts av en kall, dödlig beslutsamhet. Hon gick fram till skåpet bakom pilotstolarna, där nödutrustningen förvarades. Hon ignorerade brandsläckaren och andningsmasken, och drog i stället fram kaptenens tunga, massiva metallficklampa. Den vägde över ett kilo, avsedd för yttre inspektioner i mörker, men i Lauras hand balanserades den som ett trubbigt vapen.

“Vad ska du göra?” frågade Miller.

“Säkra planet,” svarade Laura kort. “Lås dörren efter mig. Öppna den inte för någon förrän jag säger till. Inte ens om de hotar att döda passagerare.”

När hon öppnade cockpitdörren slogs hon av ljudet från kabinen. Det var ren och skär panik. Folk grät, bad böner, skrek åt varandra. Syrmaskerna dinglade som döda ormar från taket. Gången var belamrad med väskor, filtar och skräp som slungats omkring under den våldsamma upptagningen. Flygvärdinnan som tagit henne till cockpiten satt fastspänd i sitt extrasäte vid pentryt, skakande och tyst gråtande.

Laura klev ut i gången. Dörren bakom henne klickade igen och låstes med ett solitt klack. Hon stod nu i den svaga, blålila nödbelysningen. Hon höjde rösten. Den var inte skrikig, men den bar en auktoritet som omedelbart fick de närmaste raderna att tystna.

“Lyssna på mig!” ropade Laura ut över kabinen. Rösten skar igenom bruset från motorerna och paniken hos passagerarna. “Jag är Major Laura Vance, och jag har tagit befälet över denna flygning. Vi har avvärjt det omedelbara hotet, men vi befinner oss fortfarande i en kritisk situation.”

Fler och fler passagerare tystnade och vände blicken mot kvinnan i den gröna tröjan som plötsligt stod framför dem med en enorm metallficklampa i handen, som en soldat redo för strid.

“Någon på det här flygplanet,” fortsatte hon och hennes ögon svepte långsamt, granskande över ansiktena i mörkret, rad för rad, “försökte precis mörda oss alla genom att sabotera styrsystemen inifrån kabinen. Den personen har en bärbar dator eller en specialiserad enhet, förmodligen gömd eller utplockad nyss.”

Ett sus av skräck gick genom kabinen. Folk började reflexmässigt dra sig undan från sina stolsgrannar, misstänksamma blickar kastades fram och tillbaka.

Laura började gå långsamt nedför den vänstra mittgången.