Dörren till cockpit var en massiv sköld av förstärkt kevlar och stål, designad för att hålla terrorister ute. Men när flygvärdinnan knappade in säkerhetskoden och den tunga dörren klickade upp, insåg Laura att terrorn redan fanns på insidan.

Hon hade varit maktlös då. Hon hade tittat på när hans F-16 vek sig i en dödsspiral. Hon hade svurit att aldrig, någonsin vara maktlös igen. Det var därför hon slutade flyga. För att undvika att någonsin behöva ha människors liv i sina händer när maskinen bestämmer sig för att döda dem. Men nu satt hon här, och trehundra liv vilade direkt i hennes händer.

Laura öppnade ögonen. Blicken var nu glasklar.

“Han styr oss från kabinen,” sa hon snabbt. “Kommunikationslänken var för tydlig för att komma via satellit utan fördröjning. Han använder planets interna Wi-Fi-nätverk och har hackat in sig via underhållsportalen.”

Miller stirrade på henne. “Hur vet du det?”

“För att det var så de gjorde mot våra jaktplan. De infekterade datalänken via ett serviceprotokoll på marken, och aktiverade det i luften.” Hon pekade på en skärm som visade passagerarkabinens nätverksstatus. “Kan du isolera det interna nätverket från flygsystemen?”

Miller skakade på huvudet. “Det är sammanflätat. Underhållsservrarna är kopplade till avioniken för att kunna skicka felkoder i realtid till marken.”

“Då måste vi kapa navelsträngen helt,” sa Laura. Artontusen fot. Molntäcket började framträda som ett grått, tjockt täcke nedanför dem. Om de gick in i det molntäcket i den här hastigheten, skulle de aldrig hinna dra upp planet innan de slog i vattnet, ens om de fick tillbaka kontrollen. De skulle förlora all visuell referens.

“Vad menar du?”

“Om bomben detonerar för att vi stänger av strömmen, så dör vi. Om vi inte gör något, så dör vi.” Lauras röst var plötsligt mycket lugn, precis som den brukade vara när hon låste på ett mål under en stridsflygning. “Men om vi kan överbelasta hela nätverket, starta om huvudservern och mekaniskt dra upp planet i samma sekund som systemet startar om… då har vi ett fönster på kanske fem sekunder innan hans hack kan återetablera sig.”

Det var en desperat, galen plan. En manöver som krävde perfekt timing och omänsklig styrka.

“Vi drar huvudbrytarna till generatorerna,” sa Laura och pekade på de stora, röda spakarna mitt på panelen. “Vi mörklägger hela planet. Kabinen, instrumenten, allt. Sedan startar vi APU:n (hjälpmotorn) för att ge ström till styrsystemen enbart. När skärmarna tänds, drar vi för våra liv. Är du med mig, Kapten?”

Miller såg på henne. För första gången sedan mardrömmen började, såg Laura något annat än skräck i hans ögon. Hon såg en brors hämndbegär. Han nickade långsamt.

“För Thomas,” sa Miller.

“För Thomas,” ekade Laura.

Fomtontusen fot. Hastigheten närmade sig 450 knop. Ljudet av fartvinden som slet mot flygplanskroppen dånade som ett vattenfall. Flygplanet skakade våldsamt; de aerodynamiska påfrestningarna började nå gränsen för vad metallen kunde tåla.

“Okej, gör dig beredd,” ropade Laura. Hon placerade sin vänstra hand över de två enorma generatorbrytarna. Hennes högra hand låste sig kring styrspaken. “Tre… två… ett… Nu!”

Laura drog ner brytarna med all kraft.

På ett ögonblick förändrades världen. Det öronbedövande ljudet från larmen upphörde omedelbart. Alla skärmar, alla varningslampor, all kabinbelysning släcktes. En bottenlös, absolut mörker och tystnad sänkte sig över cockpiten, bortsett från det ylande ljudet av vinden utanför och motorernas dova muller. I passagerarkabinen bakom dem tystnade de viskande rösterna i ett plötsligt, skräckslaget flämtande. Trehundra själar hängde nu i fritt fall, omslutna av mörker, utan någonting mer än aerodynamikens kalla lagar som styrde deras öde.

Nu var flygplanet helt dött. Ingen autopilot. Inget fly-by-wire. Och ingen bomb hade exploderat. Hackern hade bluffat.

“Dra!” skrek Laura i mörkret, även om hon visste att det hydrauliska trycket ännu inte hade återställts. De drog båda i styrspakarna i blindo, men kontrollerna var stumma, låsta i den tröga vinkeln som dikterats av det döda systemet.

“Slå på APU:n och koppla in standby-hydrauliken!” skrek hon.

I mörkret hörde hon Miller febrilt känna sig fram över takpanelen. Ett tungt klick. Ett lågt, vinande ljud började växa långt bak i flygplanets stjärt – Auxiliary Power Unit startade upp.

Tiomiljonersfrågan var hur många tusen fot de hunnit falla i totalt mörker. Tiotusen fot? Åttatusen? Tolv sekunder hade passerat sedan strömmen bröts. Det kändes som en evighet.

Plötsligt flimrade standby-instrumenten till liv. En liten, analog horisontsnurra i mitten av panelen lyste upp, och backup-höjdmätaren rullade rasande snabbt. Sju tusen fot. Sex tusen femhundra.

“Hydraulik online!” skrek Miller.

“Nu!”

Hydraulikpumparna vrålade till liv, och plötsligt fanns det motstånd i styrspaken, men det var inte längre systemet som slogs emot dem. Det var bara den enorma tyngden av luften som pressades mot höjdrodren i nästan en kilometern i timmen.

Både Laura och Miller tog spjärn med fötterna och drog spakarna mot sina bröst med varje uns av kraft de ägde. Det kändes som att försöka lyfta ett berg. Lauras muskler brände, senorna i hennes hals stod ut som rep.

“Kom igen! Kom igen, ditt jävla monster!” väste hon mellan sammanbitna tänder.