Dörren till cockpit var en massiv sköld av förstärkt kevlar och stål, designad för att hålla terrorister ute. Men när flygvärdinnan knappade in säkerhetskoden och den tunga dörren klickade upp, insåg Laura att terrorn redan fanns på insidan.

“Jag har kontrollen,” sa Laura, den klassiska överlämningsfrasen.

“Du har kontrollen,” svarade Miller, och för första gången sedan larmet gick kunde han släppa greppet en aning. Hans andning var fortfarande snabb, och han höll sig för bröstet. “Jag orkar inte dra emot längre. Hela styrsystemet är hackat. Samma signatur, Major. Samma förbannade kodlinjer som dök upp på skärmarna när min bror dog. Någon ombord vet att du är här. Någon vill avsluta det de påbörjade.”

Laura stirrade på skärmen framför sig. Höjdmätaren tickade skoningslöst ner. Tjugofemtiotusen fot. Tjugofyratusen. De hade högst tio minuter på sig innan de skulle krossas mot Atlantens svarta yta. Hon greppade styrspaken och drog den mot sig. Den kändes som om den var fastgjuten i betong. Hon tog spjärn med fötterna mot roderpedalerna och använde hela sin överkroppsstyrka. Spaken rörde sig någon millimeter, och flygplanets nos höjde sig marginellt, men sedan svarade de digitala systemen genom att trimma ner nosen igen. Flygplanet kämpade aktivt emot henne.

“Vi måste stänga av hjärnan på planet,” sa Laura, hennes röst var iskall av koncentration. Hon mindes F-16-incidenten. Enda sättet hon överlevde var att systemet dog innan hon sköt ut sig.

“Det går inte!” skrek Miller över larmen. “Om vi stänger av Flight Control Computers (FCC) på den här höjden och i den här hastigheten, förlorar vi den aerodynamiska stabiliteten. Ett civilt jetplan är inte byggt för manuell trimning i denna hastighet. Vingarna kan slitas av!”

“Om vi inte gör det, slår vi i vattnet om nio minuter och då är det garanterat att vingarna slits av!” röt Laura tillbaka. Hennes blick skannade takpanelen, den så kallade overhead-panelen, fylld av hundratals strömbrytare och säkringar. “Vilka säkringar är det till Primary och Secondary Flight Computers?”

Miller tvekade. Det Laura föreslog stred mot varje manual, varje nödprocedur och all träning han någonsin gått igenom. Man dödade inte helt enkelt ett modernt flygplans elektroniska nervsystem. Det vore som att skära av ryggmärgen på en löpande gepard och hoppas att musklerna minns hur man springer.

Men han tittade in i Lauras ögon och såg stål. Han såg kvinnan som hade lett hans bror i strid, kvinnan som överlevde det omöjliga. Han sträckte upp en darrande hand.

“Rad C, kolumn fyra till åtta,” sa han och pekade. “De fem svarta brytarna. Om du drar dem, dör all fly-by-wire. Vi återgår till direkt mekanisk och hydraulisk kontroll. Det kommer krävas båda våra styrkor för att hålla planet i luften.”

Laura tvekade inte. “På tre. Ett… två…”

Innan hon hann säga tre sprakade det plötsligt till i piloternas headset. Det var inte den vanliga, brusiga kommunikationen från flygledningen. Det var en kristallklar, syntetisk röst som sändes över en stängd säkerhetsfrekvens.

“God kväll, Major Vance. Jag hoppas att stolen är bekväm.”

Laura frös mitt i rörelsen. Miller spärrade upp ögonen i ren skräck.

“Vem är du?” krävde Laura och tryckte in mikrofonknappen.

“Låt oss kalla det ett spöke från det förflutna. Du var inte tänkt att överleva Operation Ikaros. Ditt lilla trick med utskjutningsstolen kostade min arbetsgivare oerhört mycket pengar. Idag ska vi ställa det till rätta. Om du rör säkringarna i taket, detonerar en liten, men mycket effektiv tryckladdning i planets bakre lastutrymme. Ni överlever inte en explosiv dekompression på den här höjden.”

Rösten var lugn, metodisk, blottad på mänskliga känslor. Laura kände en iskall kår längs ryggraden. Mördaren var här, ombord på flygplanet, antingen gömd bland passagerarna eller uppkopplad via satellit. Och han hade full kontroll.

“Varför dra in trehundra oskyldiga människor i det här?” frågade Laura och försökte köpa tid. Hon släppte knappen och gjorde en snabb gest åt Miller, pekade på de sekundära kommunikationspanelerna och mimeade Spåra signalen. Miller, trots sitt tillstånd, nickade svagt och började snabbt knappa på sin dataskärm för att se var sändningen kom ifrån.

“Oskyldiga? Det finns inga oskyldiga. Bara variabler i en ekvation. Detta plan kommer att försvinna över havet. Precis som din rotechef försvann. Ett tekniskt fel kommer att bli den officiella förklaringen. Ingen kommer någonsin att veta. Du har åtta minuter kvar till ytan, Major. Njut av utsikten.”

Sändningen bröts med ett klick.

Tjugotvåtusen fot.

“Han blåffar,” sa Laura, fast hon kände hur pulsen bultade i halsgropen. “Om han har en bomb behöver han inte krascha planet med mjukvara.”

“Tänk om han inte bluffar?” Millers röst skakade. “Tänk om laddningen är kopplad till elsystemet? Om vi bryter strömmen, kanske vi sluter kretsen.”

Laura blundade en halv sekund. Hon befann sig återigen över öknen. Hon såg varningslamporna blinka. Hon hörde Thomas röst i radion, paniken som sakta bröt igenom hans disciplin när styrsystemen dog, ett efter ett. Jag kan inte dra upp henne, Laura! Hon svarar inte!