Vargas män lyfte sina vapen för att skjuta, men de glömde bort en liten detalj: i den här typen av krig vinner inte den som har flest män, utan den som skjuter först och träffar bäst.
Jag tryckte av.
Eldstöten skar genom natten med militär precision. Den första vakten föll direkt, den andra sårades i axeln och dök bakom en tunna, och den tredje vände om och försökte fly in mot kontrollrummet.
Varga själv bleknade till i ansiktet, insåg att hans plan höll på att rasa samman, och drog en pistol från höljet i ett sista desperat försök att rädda sig själv.
Men jag gav honom inte den chansen. Jag rann fram över gården med snabba, kontrollerade steg, sparkade igen dörren till kontrollrummet innan han hann smälla igen den, och satte mynningen på geväret direkt mot hans bröstkorg.
Striden var över innan den ens hann börja på riktigt.
Varga stod stilla, svettig i pannan, med pistolen hängande slappt i handen. Han log ett tunt, bittert leende.
— Du förändras aldrig, Miller.
— Jo, sa jag och slog vapnet ur hans hand med en snabb rörelse så att det flög i golvet. Jag har blivit mycket bättre på att avsluta det jag påbörjar.
Tio minuter senare satt Harper tryggt i baksätet på suven igen, med sin rosa jacka runt axlarna och huvudet vilande mot mitt knä medan vi körde nerför berget. Bakom oss stod helikoptern tom och övergiven på plattan, och i kontrollrummet satt Varga och hans män i väntan på att den lokala polisen – som Keller äntligen hade skickat rätt koordinater till – skulle komma och plocka upp dem.
Natten var mörk, regnet började falla igen och sköljde bort spåren efter oss på vägen, men för första gången på många år kände jag att mörkret inte längre var någonting man behövde fly ifrån. Det var bara natten. Och vi var på väg hem.
