Det var inte ett gäng. Eller, inte den sortens gäng som polisen i den här hålan trodde att de letade efter.

Skåpbilen dundrade ut från fabriksområdet och in på skogsvägen. Jag vred ratten med fast hand, fokuserad på vägen framför mig. Harper fanns där bak, i mörkret bland utrustning och lådor, och jag visste att från och med nu fanns det ingen återvändo. Jakten hade börjat, och den här gången skulle jag inte stanna förrän jag fick veta vem som stod bakom alltihop.

Skåpbilens tunga däck dundrade mot grusvägen, och det stänkte lera och grus mot sidorna i varje kurva. Jag höll hårt i ratten med ena handen medan jag med den andra snabbt sträckte mig bakåt för att slå på kupélyktan. Ett svagt, gult ljus spred sig över den rymliga interiören bakom förarsätet. Där fanns verktygslådor, säckar med industriellt material och, i det bortre hörnet, en hopkurad gestalt fastspänd vid en metallställning med kraftiga buntband runt handlederna.

— Harper! ropade jag, utan att släppa blicken från vägen som slingrade sig fram mellan de täta tallarna.

Ingen reaktion. Hon hängde med huvudet mot bröstet, det ljusa håret föll i oordning över ansiktet och den lila tröjan var smutsig av damm. Det kemiska lugnemedlet som de hade använt verkade fortfarande i hennes kropp. Det slet i mitt bröst, en skarp smärta som hotade att skära sönder min inre kyla, men jag tvingade tillbaka den. Nu fanns det ingen plats för panik. Panik dödar. Fokus räddar liv.

Vägen smalnade av och övergick i en äldre skogsbilväg som ledde upp mot bergen. Det var en rutt som bara locals eller någon med detaljerad lokalkännedom kände till – eller någon som hade studerat satellitkartor över området under flera månader. Jag tryckte ner gaspedalen ytterligare. Skåpbilen svarade med ett mörkt, morrande vrål från motorn, och vi klättrade snabbt uppåt i terrängen medan mörkret slöt sig tätare omkring oss.

Efter ett par minuter ringde satellittelefonen i passagerarsätet. Den dämpade, elektroniska signalen skar genom motorbullret. Jag sträckte mig över, tryckte på högtalarknappen och höll ena handen stadigt på ratten.

— Miller, sa Kellers röst i luren, skarp och effektiv utan några som helst utfyllnadsord. Algoritmerna är klara. Vi har en fullträff på tre intressanta anbud som Apex Security Solutions avböjde under det sista halvåret.

— Låt höra, sa jag och svingade skåpbilen genom en skarp hårnålskurva som fick däcken att skrika mot gruset.

— Det första är från ett ryskt logistikföretag baserat i Sankt Petersburg med kopplingar till militära underrättelsetjänster. Det andra rör en säkerhetsrevision för en oljereserv i Kazakstan. Men det tredje… det är det som sticker ut. Det är ett privat konsultkontrakt värt trettio miljoner dollar, utfärdat av ett holdingbolag på Cypern som i sin tur ägs av en syndikatsgrupp ledd av en man du känner ganska väl från din tid i Balkan.

Jag kände hur musklerna i nacken spändes till max. Ett namn dök omedelbart upp i mitt medvetande som ett ärr som svider i kylan.

— Varga, sa jag lågt.

— Exakt, svarade Keller. Nikolaj Varga. Han glömde aldrig den där operationen i Pristina för tolv år sedan där ert team beslagtog hans vapenlager och lät myndigheterna gripa halva hans nätverk. Han har suttit i fängelse i åtta år, men blev frisläppt förra våren. Sedan dess har han byggt upp sin organisation igen med ett enda mål: att hitta mannen som satte stopp för hans imperium. Och när han fick reda på att du drev ett säkerhetsbolag i Tennessee under falskt namn dröjde det inte länge innan han började nysta i ditt liv.

— Han visste var jag fanns, konstaterade jag. Han skickade inte hit de här männen för pengarnas skull. Det var en personlig räfst.

— Stämmer. Och vår analys visar att deras primära säte för den här operationen ligger vid en övergiven gruvanläggning uppe i bergen, ungefär tolv kilometer nordväst om din nuvarande position. Det finns en landningsbana för mindre helikoptrar där. Om de har Harper ditupp har de mindre än fyrtio minuter på sig innan de flyger ut henne ur landet.

— De kommer inte att flyga någonstans, sa jag med en röst som lät som stål. Var ligger gruvan exakt?

— Jag skickar koordinaterna till din terminal nu. Men Miller… lyssna på mig. Varga har minst tio erfarna legosoldater på plats. Det här är inte tre glasmästare från gatan. Om du går in där ensam utan förstärkning är sannolikheten att du överlever ganska minimal.

— Jag har varit död en gång för länge sedan, Keller, svarade jag torrt. Det här är bara en bonusrunda. Skicka koordinaterna.

Samtalet bröts. En sekund senare plingade det till i bilens extra skärm, och en röd blinkande punkt dök upp på den topografiska kartan, markerad djupt inne i de skogklädda höjderna. Gruvan vid Black Ridge. En plats som varit bortglömd i årtionden, perfekt för illegal verksamhet långt bort från poliser, nyfikna grannar och statliga myndigheter.