Det var inte ett gäng. Eller, inte den sortens gäng som polisen i den här hålan trodde att de letade efter.

Jag slog om växeln, ökade farten och tvingade skåpbilen att svänga av den större skogsbilvägen in på en knappt synbar avfart som var övervuxen med mossa och grenar. Grenarna piskade mot sidorutorna med ett ihållande, raspigt ljud, men jag brydde mig inte om lackskadorna. Det enda som räknades nu var klockan och avståndet till målet.

Efter tio minuters intensiv körning genom ett allt brantare landskap började trädtopparna glesna ut. Framför oss, uppe på en avsatshöjd mot bergväggen, dök silhuetten av den gamla gruvan upp. Rostiga kranar, övergivna betongbyggnader med mörka, gapande fönsterhål och en stor inhägnad plan som fungerade som helikopterplatta.

Och där, parkerad mitt på planen under strålkastarljuset från en provisorisk generator, stod en svart helikopter med rotorbladen stilla men markpersonal i full färd med att förbereda för avfärd.

Jag stängde av skåpbilens strålkastare långt innan vi nådde fram och rullade det sista stycket i mörkret tills vi stod dolda bakom en rad rostiga containrar som staplats på höjden.

Jag drog ett djupt andetag, kände efter att fällkniven satt stadigt i fickan och vände mig om för att titta på Harper. Hon rörde på sig nu. Ett svagt stön hördes från baksätet, och hon började långsamt blinka mot det svaga ljuset från kupélyktan.

— Pappa…? viskade hon med en svag, grötig röst. Varför… varför är det så mörkt?

— Det är lugnt, Harper, sa jag så mjukt jag kunde och öppnade dörren för att kliva ut i nattluften. Pappa är här. Ingen kommer att röra dig.

Hon såg på mig med stora, skrämda ögon, fortfarande omtöcknad av kemikalierna men vid medvetande.

— De… de tog mig i gränden… Jag var så rädd…

— Jag vet, älskling. Men du är trygg nu. Jag vill att du stannar här i skåpbilen, låser dörren från insidan och inte öppnar för någon annan än mig, oavsett vad du hör där ute. Förstått?

Hon nickade svagt, med darrande läppar, och jag drog igen dörren och tryckte på låsknappen.

Nu fanns det inga ursäkter kvar.

Jag drog upp kragen, greppade en tung skiftnyckel från verktygslådan som extra tillhygge och klev ut i skuggorna mot den upplysta helikopterplattan där Varga och hans män väntade på att avsluta det de hade påbörjat för tio år sedan.

Luften var kylig och fuktig av bergsluften. Jag rörde mig längs betongmuren, tyst och metodisk som en skugga. Två vakter stod vid helikoptern och diskuterade någonting med livliga gester på ryska, medan en tredje stod närmare ingången till gruvdriftens gamla kontrollrum med en kaffemugg i handen.

De visste inte om mig. De trodde att deras män var på väg med lastbilen längs huvudvägen. Den överraskningen skulle bli deras sista.

Jag dök fram ur mörkret bakom den första vakten innan han hann reagera. Ett snabbt grepp om halsen, ett brutalt vrid med hela kroppsstyrkan, och han föll ihop tyst och livlös mot marken. Jag fångade upp hans automatkarbin av typen AK-47 innan den hann slå i betongen, kände efter att magasinet satt i och att säkringen var nere.

Den andra vakten vände sig om just i det ögonblicket. Han spärrade upp ögonen när han såg sin kamrat falla, och öppnade munnen för att skrika ut en varning.

Men jag var snabbare.

Ett enda skott från höften skar genom natten med ett dämpat knall. Vakten föll bakåt i en blodig hög.

Det tredje vakten vid kontrollrummet släppte muggen i marken som krossades mot betongen.

— Alarm! skrek han på ryska och drog sitt vapen.

Men larmet hann aldrig slås på. Jag kastade mig åt sidan bakom en betongpelare medan kulorna ven förbi och slog av flis från väggen. Jag andades lugnt, drog in doften av krut och bränd olja, och kände hur den gamla soldaten inom mig tog över fullständigt. Det här var min arena. Det här var mitt krig.

Dörren till kontrollrummet knarrade upp, och där stod han. Nikolaj Varga. Han såg äldre ut än på bilderna från för tio år sedan, med grånande hår vid tinningarna och ett djupt ärr över högra kinden, men blicken var densamma – kall, beräknande och full av hat.

— Miller, ropade han med raspig röst över den tomma gården, medan tre nya legosoldater vällde ut från sidobyggnaderna med vapnen höjda. Jag visste att du skulle komma. En lojal hund lämnar aldrig sin valp.

— Du har gjort ett stort misstag, Varga, svarade jag och klev fram ur skyddet bakom pelaren med geväret stadigt mot axeln. Du skulle ha stannat i Europa.

— Europa var för trångt, Miller, skrattade Varga kallt och lade handen på axeln på en av sina livvakter. Och din lilla dotter har en väldigt fin jacka. Det är synd att den blivit smutsig. Men bekymra dig inte – ni ska få sällskap på vägen ner.