Det var inte ett gäng. Eller, inte den sortens gäng som polisen i den här hålan trodde att de letade efter.

Bilen stod där jag lämnade den, en diskret mörkblå SUV med tonade rutor och ett förstärkt chassi som jag låtit montera förra året, mest av gammal vana än för att jag faktiskt trodde att jag skulle behöva det i en sömnig förort i Tennessee. När jag låste upp dörren med nyckelknippan ekade ett dämpat klick mot den fuktiga asfalten. Jag kastade Harpers rosa jacka i passagerarsätet, där den låg som en liten hopkrupen, smärtsam påminnelse om allt som just hade tagits ifrån mig.

Jag sjönk ner bakom ratten och kände doften av läder och damm. För ett ögonblick satt jag bara helt stilla med händerna vilande på ratten. Pulsen var inte hög; den var onormalt låg, kontrollerad, inställd på överlevnad och jakt. Det var samma kyla som svepte över mig i början av ett uppdrag när allt runt omkring brann och misstagen betedde sig som dödsdomar.

Innan jag vred om tändningen drog jag fram min dolda satellittelefon ur handskfacket. Den låg i ett vattentätt hölje, urladdad sedan månader tillbaka, men batteriet höll en reservladdning. Jag kopplade in den i bilens laddare, slog in koden – en kombination som motsvarade koordinaterna för en plats i östra Europa som jag helst ville glömma – och väntade på att skärmen skulle blossa upp i ett svagt grönaktigt sken.

Signalen dök upp efter trettio sekunder. Tre streck. Satellitlänk etablerad.

Jag knimrade in ett nummer som jag inte hade ringt på fem år. Det var en direktlinje till en privat underrättelseenhet i Zürich som drivs av en före detta kollega från försvarsmakten, en man som hette Keller och som hade en förmåga att veta vem som rörde på sig i skuggorna innan de ens visste det själva.

Telefonen hann bara ringa två gånger innan en dov, hes röst svarade utan att presentera sig.

— Kod? frågade stämman i luren.

— Delta-Nine-Alpha, svarade jag med lugn röst. Det var dags att väcka de döda.

— Miller? Det var oväntat. Om du ringer på den här linjen beror det antingen på att din kryptovaluta har kraschat eller på att någon har trampat på ett minfält du själv lagt ut.

— Min dotter har blivit bortförd för tjugo minuter sedan, sa jag kort. Professionellt utförligt. Tre män, motorcykel och skåpbil, kemiskt sedativ, perfekt tajmning mot skolans försenade föreställning. De visste exakt var jag skulle befinna mig.

Det blev knäpptyst i luren i flera sekunder. Ljudet av ett tangentbord som smattrade i bakgrunden tystnade också. Keller förstod direkt allvaret. När någon tar ett barn från en före detta befälhavare för specialstyrkorna i en liten amerikansk förort handlar det inte om slumpmässig brottslighet; det handlar antingen om hämnd eller utpressning.

— Ge mig lokaliseringsdata, sag Keller. Vilken stad? Vilken delstat?

— Oak Creek, Tennessee. Jag vill att du drar ut alla finansiella transaktioner, säkerhetsrevisioner och anbud som mitt företag, Apex Security Solutions, har tackat nej till under de senaste sex månaderna. Speciellt de som rör internationella logistikbolag eller kontrakt i Östeuropa och Mellanöstern. Någon har försökt nå mig genom mitt företag, och när vi tackade nej till deras pengar valde de att gå efter min familj.

— Uppfattat. Ge mig tjugo minuter att köra våra algoritmer genom databaserna. Har du någon uppfattning om vilket fordon de bytte till efter gränden?

— En mörk skåpbil, troligen en elva- eller tolvsitsig modell med falska registreringsskyltar. De rör sig norrut mot länsväg 44 eller österut mot bergen. De har minst tjugo minuters försprång, men deras rutt är förutsägbar om man vill undvika vägtullar och fasta kameror.

— Jag återkommer så fort jag har ett namn eller ett spår, Miller. Håll dig kall.

— Jag är redan iskall, sa jag och bröt samtalet.

Jag startade motorn. Den dova vibrationen från sexcylindrig diesel fyllde kupén. Jag drog ut från parkeringsfickan och svängde ut på den tomma gatan. Polisen hade fortfarande inte börjat röra på sig ordentligt; de var upptagna med att spärra av fel vägar och ställa frågor till panikslagna föräldrar som inte förstod någonting. Det passade mig utmärkt. Ju mindre de visste, desto mindre i vägen skulle de vara.

Staden Oak Creek bredde ut sig under nattens regntunga himmel som en dyster kuliss. Trädhusen stod med släckta fönster, och de få gatlyktorna som fungerade kastade ett gult, trött sken över asfalten. Jag körde utan strålkastare under de första kvarteren, använde bara bilens mörkerseendekamera som projicerade en svartvit, kornig bild på den extra skärmen i instrumentbrädan.