”Ta henne härifrån,” sa jag med en röst som skar genom rummet som en iskall vind. Jag såg på en av mina äldsta kaptener, en man som varit lojal mot min far långt före mig. ”Sätt henne på ett plan till klostret i Sicilien. Hon får aldrig lämna murarna. Om hon försöker fly, eller om hon någonsin kontaktar en levande själ utanför det stället, skjut henne.”
Min mamma började skrika och protestera, men två enorma vakter drog upp henne från stolen och släpade ut henne genom de tunga ekdörrarna. Hennes röst försvann ut i natten, en eka av ett förflutet som äntligen var dött.
Jag vände mig mot mina män.
”Från och med i natt förändras allt,” sa jag ut över foajén. ”Det här huset är inte längre ett slagfält. Det är ett hem.”
Några timmar senare låg vi i master-sovrummet i den östra flygeln, långt borta från det förflutnas spöken. Elden sprakade mjukt i den öppna spisen och spred ett varmt, gyllene ljus över rummet. Min son sov fridfullt på mitt bröst, hans små andetag en jämn och trygg rytm mot min hud.
Grace låg tätt intill mig, ren och omhändertagen efter att ha blivit undersökt av en läkare jag litar på med mitt liv. Hon vilade sitt huvud mot min axel och hennes fingrar lekte försiktigt med mitt halsband.
”Vi gav honom inget namn än,” viskade hon utmattat, men med ett leende som äntligen nådde hennes ögon.
”Vi har all tid i världen att ge honom ett,” svarade jag mjukt och kysste hennes hår. ”Han är säker nu. Du är säker. Vi är äntligen hemma.”
Hon blundade och somnade nästan genast, trygg i vetskapen om att mardrömmen var över. Jag låg vaken länge, lyssnade på vinden utanför fönstren och tittade ner på den lilla familj jag nästan hade förlorat. Jag visste att världen utanför dessa väggar fortfarande var mörk och farlig, och att min titel som mafiaboss skulle kräva fler offer i framtiden. Men inom dessa väggar, i detta rum, fanns det bara ljus. Och jag skulle bränna hela världen till aska innan jag lät någon släcka det igen.
