Det metalliska, kalla klicket av en pistolhane som spänns ekade genom den trånga cellen. Jag behövde inte vända mig om för att veta vem som stod i dörröppningen. Den parfym hon alltid bar – en tung, kvävande doft av dyra rosor och mörk mysk – fyllde plötsligt luften och dränkte den instängd

När jag nådde vinkällaren krossade jag glaset till larmdosan vid den dolda dörren bakom faten och slog in nödoden. De tunga ståldörrarna gnisslade upp med ett olycksbådande läte. En fuktig, kall luft slog emot mig.

Trapporna kändes oändliga. För varje steg inbillade jag mig det värsta. Hade Grace skadats under förlossningen? Hade min mamma låtit henne dö där nere i mörkret? Paniken slet i min själ, men jag tvingade mig själv att andas.

Längst ner i mörkret fanns en enda tänd glödlampa utanför en tung celldörr. Den var låst med ett massivt hänglås. Jag höjde pistolen jag plockat upp från Marco, siktade mot låset och sköt två gånger. Metallen splittrades i ett hav av gnistor. Jag sparkade upp dörren med en kraft som fick den att smälla mot stenväggen.

Där, i hörnet av ett kallt och fuktigt rum, satt hon.

Grace.

Hon kröp ihop på en tunn madrass, insvept i filtar. Hennes hår var tovigt och hennes ansikte var smutsigt och blekt. I hennes famn, inlindad i min gamla kashmirtröja som hon alltid hade älskat att sova i, låg ett litet bylte.

När hon hörde dörren slås upp tryckte hon sig längre in i hörnet och skyddade barnet med sin egen kropp, som ett sårat djur redo att slåss till döden.

”Rör honom inte!” skrek hon, hennes röst hes och bruten. ”Rör honom inte, jag svär att jag dödar er!”

”Grace…”

Mitt namn lämnade mina läppar som en trasig utandning. Jag föll på knä vid dörren och lade ner pistolen på golvet, långt utom räckhåll, för att visa att jag inte var ett hot.

Hon stelnade till. Hennes stora, trötta ögon sökte sig genom det svaga ljuset och fäste sig vid mitt ansikte. Under en lång, plågsam sekund vågade hon inte tro att det var sant. Hon blinkade febrilt, som om jag var en hägring som snart skulle försvinna och ersättas av min mammas torterande leende.

”Leo?” viskade hon, hennes röst skakade av en rädsla som krossade mitt hjärta. ”Är det… är det verkligen du?”

”Det är jag, min älskade. Det är jag.”

Jag kröp långsamt fram till henne. När mina händer rörde vid hennes kalla kinder brast det för henne. Hon kastade sig i mina armar, och för första gången på sex månader kände jag doften av henne. Hennes tårar brände mot min hud, och hennes snyftningar ekade i den underjordiska kammaren. Jag höll henne så hårt att våra hjärtslag blev ett.

Mellan oss rörde sig det lilla byltet. Ett tyst, försiktigt joller hördes. Jag drog tillbaka filten och såg ner på det vackraste jag någonsin sett. En liten pojke, knappt några dagar gammal, med små knutna nävar och ett huvud fullt av mörkt hår. Han var oskadd. Han var perfekt.

”Han föddes för tre dagar sedan,” snyftade Grace och klamrade sig fast vid min skjorta. ”Din mamma kom ner… hon försökte ta honom. Hon sa att du hade ringt, att du visste, och att du inte ville ha mig mer. Jag slog henne med en järnrörsstång jag hittade under sängen. Hon lovade att svälta ihjäl mig om jag inte gav honom till henne.”

En kall, mördande vrede lade sig i mitt bröst, men jag tvingade undan den. Nu var inte rätt tid för blod, nu var rätt tid för överlevnad.

”Hon kommer aldrig mer att skada dig,” viskade jag och kysste Graces panna, sedan hennes tårdränkta kinder, innan jag pressade mina läppar mot min sons mjuka huvud. ”Ingen kommer någonsin att skada er igen. Jag svär det på mitt liv. Vi lämnar det här stället nu.”

Jag lyfte försiktigt upp min son och höll honom tryggt mot mitt bröst med ena armen, och hjälpte Grace upp på fötter med den andra. Hon var svag och vacklade till, så jag lade hennes arm över mina axlar och bar hälften av hennes vikt.

Tillsammans lämnade vi mörkret bakom oss.

När vi nådde bottenvåningen av godset väntade en syn jag sent skulle glömma. Hela min vaktstyrka, över trettio av Europas farligaste män, stod uppställda i den enorma foajén. I mitten av rummet satt min mamma på en stol, omringad av mina mest lojala kaptener. Hennes händer var bundna bakom ryggen. Marco låg medvetslös på golvet i en pöl av sitt eget blod.

När männen såg mig komma bärande på min sköra fru och mitt nyfödda barn, gick ett kollektivt sus av avsky genom rummet. Maffian må vara brutal, men vi var män av heder, och det fanns ingen heder i att tortera en gravid kvinna. Min mamma hade förlorat all respekt, all makt, i samma sekund som sanningen kommit fram.

”Leo,” började hon, desperat nu. ”Gör inte detta. Jag gjorde det för familjen! För arvet!”

Jag stannade till mitt i foajén. Grace kramade min hand hårt.