Grace låg tätt intill mig, ren och omhändertagen efter att ha blivit undersökt av en läkare jag litar på med mitt liv. Hon vilade sitt huvud mot min axel och hennes fingrar lekte försiktigt med mitt halsband.
”Vi gav honom inget namn än,” viskade hon utmattat, men med ett leende som äntligen nådde hennes ögon.
”Vi har all tid i världen att ge honom ett,” svarade jag mjukt och kysste hennes hår. ”Han är säker nu. Du är säker. Vi är äntligen hemma.”
Hon blundade och somnade nästan genast, trygg i vetskapen om att mardrömmen var över. Jag låg vaken länge, lyssnade på vinden utanför fönstren och tittade ner på den lilla familj jag nästan hade förlorat. Jag visste att världen utanför dessa väggar fortfarande var mörk och farlig, och att min titel som mafiaboss skulle kräva fler offer i framtiden. Men inom dessa väggar, i detta rum, fanns det bara ljus. Och jag skulle bränna hela världen till aska innan jag lät någon släcka det igen.
Det metalliska, kalla klicket av en pistolhane som spänns ekade genom den trånga cellen.
Jag behövde inte vända mig om för att veta vem som stod i dörröppningen. Den parfym hon alltid bar – en tung, kvävande doft av dyra rosor och mörk mysk – fyllde plötsligt luften och dränkte den instängda doften av damm och förtvivlan.
”Du var aldrig menad att hitta det här rummet,” sa min mamma. Hennes röst var inte längre isande, utan märkligt lugn. Det var rösten hos en kvinna som under hela sitt liv rört sig genom maffians blodiga maktspel som om det vore ett schackbräde.
Jag vände mig långsamt om. Bakom henne stod Marco, min familjs säkerhetschef, med en dragen pistol riktad rakt mot mitt bröst. Hans hand skakade lätt, ett misstag i vår värld. Han visste mycket väl vad jag hade gjort de senaste sex månaderna. Han visste att jag inte längre var den unge arvtagare som lämnat gården, utan den skoningslöse ledare som just hade utplånat våra största rivaler på kontinenten.
”Var är hon?” Min röst var låg, knappt mer än en viskning, men den bar på ett mörker som fick Marco att backa ett halvt steg.
”Hon var aldrig en av oss,” sa min mamma och klev framåt, helt oberörd av min ilska. ”En vanlig flicka. Utan kopplingar, utan blodslinjer, utan någon förståelse för vad det innebär att bära namnet Rossi. Tror du verkligen att jag skulle låta en sådan svaghet uppfostra nästa generation av vår familj?”
”Jag frågar dig en sista gång,” sa jag och kände hur mitt blod förvandlades till is. ”Var är min fru och mitt barn?”
”Barnet är i säkert förvar,” svarade hon med ett tunt leende. ”En vacker pojke. Han har dina ögon. Han kommer att uppfostras här, av oss, som en sann Rossi. När det gäller Grace… hennes syfte är uppfyllt. Hon trodde verkligen att du hade övergett henne. Det var nästan rörande hur mycket hon grät i början, hur hon klamrade sig fast vid de där meningslösa videoklippen av dig innan vi konfiskerade skärmen.”
Vreden som exploderade inuti mig var inte varm och blind. Den var iskall, kalkylerande och dödlig. Innan Marco ens hann blinka hade jag dragit den taktiska kniv jag alltid bar dold i mitt bälte. I en enda flytande rörelse kastade jag mig åt sidan, undvek skottet som dånade genom rummet och slog in i väggen bakom mig, och drev in kniven djupt i Marcos axel. Han skrek, tappade vapnet och föll på knä.
Jag sparkade undan pistolen, grep tag i min mammas pärlhalsband och tryckte henne brutalt mot dörrkarmen. Pärlorna brast och spreds över stengolvet som små, vita droppar.
”Marco kommer att förblöda inom tio minuter om han inte får vård,” väste jag, mitt ansikte bara centimeter från hennes. Hennes ögon vidgades för första gången i panik. ”Och du kommer att följa honom strax därefter. Tror du att jag bryr mig om blodsband? Du har rört min familj. Min riktiga familj.”
”Källaren,” rosslade hon fram, hennes stolthet äntligen bruten av den ofiltrerade döden hon såg i mina ögon. ”Under den gamla vinkällaren. Den övergivna bunkern.”
Jag släppte henne med en sådan kraft att hon föll till marken bredvid den kvidande Marco. Utan att ägna dem en till blick stormade jag ut i korridoren.
Hela mitt liv hade jag känt till familjegodsets hemligheter, men den gamla bunkern från andra världskriget under vinkällaren hade varit förseglad sedan jag var barn. Att hon hade öppnat den, att hon hade spärrat in min gravida fru där nere i mörkret, fick mitt hjärta att slå så hårt att det värkte i bröstet.
Jag sprang genom de vidsträckta korridorerna. Några vakter försökte stoppa mig, men när de såg min blick och blodet på mina händer, sänkte de omedelbart sina vapen och klev åt sidan. De visste vem den sanna ledaren för syndikatet var.
