Det metalliska, kalla klicket av en pistolhane som spänns ekade genom den trånga cellen.
Jag behövde inte vända mig om för att veta vem som stod i dörröppningen. Den parfym hon alltid bar – en tung, kvävande doft av dyra rosor och mörk mysk – fyllde plötsligt luften och dränkte den instängda doften av damm och förtvivlan.
”Du var aldrig menad att hitta det här rummet,” sa min mamma. Hennes röst var inte längre isande, utan märkligt lugn. Det var rösten hos en kvinna som under hela sitt liv rört sig genom maffians blodiga maktspel som om det vore ett schackbräde.
Jag vände mig långsamt om. Bakom henne stod Marco, min familjs säkerhetschef, med en dragen pistol riktad rakt mot mitt bröst. Hans hand skakade lätt, ett misstag i vår värld. Han visste mycket väl vad jag hade gjort de senaste sex månaderna. Han visste att jag inte längre var den unge arvtagare som lämnat gården, utan den skoningslöse ledare som just hade utplånat våra största rivaler på kontinenten.
”Var är hon?” Min röst var låg, knappt mer än en viskning, men den bar på ett mörker som fick Marco att backa ett halvt steg.
”Hon var aldrig en av oss,” sa min mamma och klev framåt, helt oberörd av min ilska. ”En vanlig flicka. Utan kopplingar, utan blodslinjer, utan någon förståelse för vad det innebär att bära namnet Rossi. Tror du verkligen att jag skulle låta en sådan svaghet uppfostra nästa generation av vår familj?”
”Jag frågar dig en sista gång,” sa jag och kände hur mitt blod förvandlades till is. ”Var är min fru och mitt barn?”
”Barnet är i säkert förvar,” svarade hon med ett tunt leende. ”En vacker pojke. Han har dina ögon. Han kommer att uppfostras här, av oss, som en sann Rossi. När det gäller Grace… hennes syfte är uppfyllt. Hon trodde verkligen att du hade övergett henne. Det var nästan rörande hur mycket hon grät i början, hur hon klamrade sig fast vid de där meningslösa videoklippen av dig innan vi konfiskerade skärmen.”
Vreden som exploderade inuti mig var inte varm och blind. Den var iskall, kalkylerande och dödlig. Innan Marco ens hann blinka hade jag dragit den taktiska kniv jag alltid bar dold i mitt bälte. I en enda flytande rörelse kastade jag mig åt sidan, undvek skottet som dånade genom rummet och slog in i väggen bakom mig, och drev in kniven djupt i Marcos axel. Han skrek, tappade vapnet och föll på knä.
Jag sparkade undan pistolen, grep tag i min mammas pärlhalsband och tryckte henne brutalt mot dörrkarmen. Pärlorna brast och spreds över stengolvet som små, vita droppar.
”Marco kommer att förblöda inom tio minuter om han inte får vård,” väste jag, mitt ansikte bara centimeter från hennes. Hennes ögon vidgades för första gången i panik. ”Och du kommer att följa honom strax därefter. Tror du att jag bryr mig om blodsband? Du har rört min familj. Min riktiga familj.”
”Källaren,” rosslade hon fram, hennes stolthet äntligen bruten av den ofiltrerade döden hon såg i mina ögon. ”Under den gamla vinkällaren. Den övergivna bunkern.”
Jag släppte henne med en sådan kraft att hon föll till marken bredvid den kvidande Marco. Utan att ägna dem en till blick stormade jag ut i korridoren.
Hela mitt liv hade jag känt till familjegodsets hemligheter, men den gamla bunkern från andra världskriget under vinkällaren hade varit förseglad sedan jag var barn. Att hon hade öppnat den, att hon hade spärrat in min gravida fru där nere i mörkret, fick mitt hjärta att slå så hårt att det värkte i bröstet.
Jag sprang genom de vidsträckta korridorerna. Några vakter försökte stoppa mig, men när de såg min blick och blodet på mina händer, sänkte de omedelbart sina vapen och klev åt sidan. De visste vem den sanna ledaren för syndikatet var.
När jag nådde vinkällaren krossade jag glaset till larmdosan vid den dolda dörren bakom faten och slog in nödoden. De tunga ståldörrarna gnisslade upp med ett olycksbådande läte. En fuktig, kall luft slog emot mig.
Trapporna kändes oändliga. För varje steg inbillade jag mig det värsta. Hade Grace skadats under förlossningen? Hade min mamma låtit henne dö där nere i mörkret? Paniken slet i min själ, men jag tvingade mig själv att andas.
Längst ner i mörkret fanns en enda tänd glödlampa utanför en tung celldörr. Den var låst med ett massivt hänglås. Jag höjde pistolen jag plockat upp från Marco, siktade mot låset och sköt två gånger. Metallen splittrades i ett hav av gnistor. Jag sparkade upp dörren med en kraft som fick den att smälla mot stenväggen.
Där, i hörnet av ett kallt och fuktigt rum, satt hon.
Grace.
Hon kröp ihop på en tunn madrass, insvept i filtar. Hennes hår var tovigt och hennes ansikte var smutsigt och blekt. I hennes famn, inlindad i min gamla kashmirtröja som hon alltid hade älskat att sova i, låg ett litet bylte.
