Men jag åkte inte till havet. Istället använde jag pengarna för att gå en avancerad fortbildningskurs i nageldesign och medicinsk fotvård. Jag lärde mig nya tekniker, uppgraderade mina verktyg och började ta emot en helt ny, betalningsstark kundkrets. Inom ett halvår hyrde jag min egen stol på en finare salong i centrum, och jag förhandlade om mina egna priser.
Ibland tänkte jag på Viktor. Jag hörde från Olya, vars kusin kände någon i Klaras trappuppgång, att Viktor och Klara inte kom överens särskilt bra. Utan mig som buffert och syndabock hade Klara riktat all sin kritiska energi mot sin son. Nu var det Viktor som inte dög, som aldrig gjorde tillräckligt, som inte tjänade tillräckligt med pengar för att tillfredsställa hennes omättliga behov av att imponera på omgivningen. Han hade blivit hennes personliga tjänare, fängslad i den fälla han själv valt.
Ett år efter den där ödesdigra födelsedagen, på min 41-årsdag, vaknade jag tidigt. Solen lyste genom de tunna gardinerna i sovrummet. Lägenheten var tyst, men det var inte den gamla, kvävande tystnaden, utan en varm, välkomnande frid.
Jag klädde mig i en ny, ljus klänning, drack mitt kaffe och promenerade sedan ner till torget. Jag gick rakt fram till blomsterhandlaren på hörnet. Där, i hinkarna utanför, stod de. Pioner. Stora, tunga, doftande pioner i nyanser av rosa och vitt.
– Hur många vill du ha? frågade blomsterhandlaren.
Jag log, kände den svala morgonluften mot mitt ansikte och drog fram min plånbok.
– Ge mig den största buketten ni har. Jag firar att jag äntligen har råd att blomma själv.
