– Du är en ohyfsad, egoistisk kvinna, väste hon till slut, med tårar av kränkthet brännande i ögonen. Du förtjänar inte Viktor. Du har aldrig förtjänat honom!
– Då föreslår jag att du tar hem honom, svarade jag, utan att blinka. Han är fri att flytta in hos dig när som helst.
Hon vände på klacken och stormade ut, slängde igen dörren så hårt att glaset skallrade i karmarna.
Jag tog ett djupt andetag och vände mig tillbaka till fru Lindström, beredd på att be om ursäkt för uppträdandet. Men den äldre kvinnan log bara, ett klokt, rynkigt leende, och lade sin andra hand över min.
– Min flicka, sa hon mjukt. Du vet väl att man inte ska putsa andras kronor om de bara använder dem för att slå ner dig? Du gjorde helt rätt. Välj en röd färg idag, tycker jag. En blodröd, stark färg. Du ser ut som en kvinna som ska bära rött.
När jag kom hem den kvällen väntade Viktor i hallen. Han var likblek.
– Mamma ringde. Hon grät i en timme. Hon sa att du förödmjukat henne inför hela salongen.
– Hon kom till mitt arbete och skrek på mig, Viktor. Vad förväntade du dig att jag skulle göra? Bjuda henne på te och ge henne mina drickspengar?
Jag tog av mig jackan och hängde upp den. Jag kände mig inte ens arg längre. Jag kände mig bara oändligt trött på honom. På hans oförmåga att se verkligheten.
– Du är så hård nu, sa han och skakade på huvudet som om han inte kände igen mig. Du har förändrats. Du brukade vara så omtänksam.
– Jag var inte omtänksam, Viktor. Jag var utplånad. Jag utplånade mig själv för att finnas till för er. Men jag existerar också. Och jag vägrar leva resten av mitt liv som en biroll i Klara Ivanovnas stora drama.
Det var den kvällen jag insåg att det inte fanns någon väg tillbaka. Viktor skulle aldrig kunna bryta navelsträngen. För honom skulle hans mor alltid vara det oskyldiga offret, och jag skulle alltid vara den kallhjärtade kvinnan som ställde orimliga krav. Han kunde inte se att hennes kärlek var transaktionell, att hon krävde hans pengar och min tid som en tribut för att ens tolerera oss.
Morgonen därpå ställde jag en stor, tom flyttkartong i hallen.
När Viktor kom ut från sovrummet och såg den, stannade han till.
– Vad är det där?
– Det är dags för dig att flytta, sa jag. Som din mor uttryckte det, jag förtjänar dig inte. Så du är fri att gå. Jag tar över hyreskontraktet helt, du kan bo hos henne. Hon behöver ju uppenbarligen ditt sällskap och ditt stöd.
Han vädjade. Han lovade bättring, han lovade att vi skulle gå i parterapi, att han skulle prata allvar med sin mamma. Men i hans ögon fanns samma gamla svaghet, samma undfallande blick som jag hade sett under alla de där söndagsmiddagarna när Klara pikat mig för min enkla bakgrund eller mitt yrkesval, medan han tyst rört runt i sin kaffekopp.
Det tog honom tre dagar att packa. Jag hjälpte honom inte med en enda låda. Jag lät honom bära ut sina saker, sitt liv, ur min lägenhet, medan jag satt i soffan med en kopp te och tittade på.
Det ögonblick dörren stängdes bakom honom för sista gången var det som om trycket i rummet plötsligt jämnades ut. Jag andades in, djupt ner i magen, och luften kändes lättare. Renare. Jag gick runt i lägenheten, flyttade en vas, öppnade ett fönster, kände på väggarna. För första gången var detta utrymme enbart mitt. Inga kompromisser, inga dolda agendor, ingen som bedrog mig i hemlighet för att finansiera någon annans fasad.
Ryktesspridningen lät inte vänta på sig. Genom gemensamma bekanta fick jag höra Klara Ivanovnas nya version av händelserna: jag hade drabbats av en ålderskris i samband med min 40-årsdag, blivit galen av avundsjuka över Kiras vackra bröllop, och kastat ut den stackars, oskyldige Viktor på gatan.
Nåja, må så vara. Låt dem prata. Låt de släktingar som valde att vända mig ryggen göra det. Jag visste sanningen, och framför allt visste mitt bankkonto sanningen.
Månaderna gick och min ekonomi återhämtade sig i en takt som förvånade mig. Utan Viktors hemliga överföringar och utan Klara Ivanovnas ständiga krav på presenter, fester och finare mat, började mina besparingar växa. I slutet av året hade jag sparat ihop tillräckligt för att åka på den där semestern jag alltid drömt om.
