– Det fanns inte pengar till blommor åt dig, förlåt, – sa Klara Ivanovna på min 40-årsdag.
På hennes systerdotters bröllop hade de
spenderat 400 tusen…
Svärmor dök upp på min jubileumsfest med en
liten tårta från närmaste konditori och det där
förlägna leendet som, efter en stund, alltid
krävdes för att följas av något slags “men”.
– Det räckte inte till en bukett, förlåt, – sa
Klara och slätade försiktigt ut vecken på sin kjol.
Förresten var kjolen helt ny.
Jag fyllde fyrtio år.
Viktor hjälpte till att duka bordet: sallader, kallskuret och en vallmorulle som jag själv bakat på morgonen.
Vem skulle annars ha gjort det?
Min syster kom, väninnan Sveta tittade förbi med sin man, och Klara kom körande.
Utan blommor, utan present, men med en billig tårta.
Jag arbetade som nagelteknolog i en salong på avenyn.
Under dagen passerade så många främmande händer framför mina ögon att jag för länge sedan klippt mina egna naglar korta och utan några konstigheter.
Mot kvällen värkte benen av trötthet, så jag tog emot gästerna i mina tofflor.
Självklart kunde Klara inte låta bli att kommentera:
– Du kunde åtminstone ha tagit på dig skor, folk har ju trots allt kommit.
Klara visste hur man fyllde vilket utrymme som helst med sin närvaro.
Livlig, rörlig, med rödaktiga lockar ner till axlarna.
Hon klädde sig alltid dyrt, men betonade samtidigt envist sin sparsamhet.
– Jag är inte den som slösar med pengar, allt är köpt på rea, – älskade hon att upprepa.
Det hade gått mer än en timme av festligheterna när Klara sköt bort salladstallriken och, som vanligt, inledde sitt favoritsamtal.
– Åh, om ni bara hade sett Kiras bröllop, – vände hon sig till alla på en gång.
– Restaurangen låg precis vid strandpromenaden, enorma fönster, en otrolig skönhet.
Klänningen beställdes från utlandet, äkta handgjord spets.
Och buketten!
Äkta pioner, helt färska, doften spred sig i hela salen.
Gästerna bara flämtade.
Kira var Klaras systerdotter — dotter till hennes egen syster.
Bröllopet ägde rum alldeles nyss, och under den tiden hade jag nog hört berättelserna om det tjugo gånger.
Varje gång dök nya detaljer upp, medan förtjusningen förblev densamma.
– Kira var en riktig prinsessa, – fortsatte svärmor.
– Jag hjälpte naturligtvis till.
Hur skulle jag annars ha gjort?
Flickan är ensam, hennes mamma är som ni vet hur hon är.
Om inte jag, vem ska då ta hand om henne?
Sveta kastade en medlidsam blick på mig.
Jag bet bara ihop tänderna och teg.
Det var trots allt min födelsedag, och vid bordet diskuterades återigen någon annans bröllop med pioner och spetsar.
– Klara Ivanovna, – sa jag tyst, – idag är det trots allt min fest.
Kan man inte klara sig åtminstone en kväll utan att prata om Kira?
Svärmor tystnade och höjde förvånat på ögonbrynen.
– Jag delar bara med mig av goda nyheter, – mumlade hon förolämpat.
– Får man inte ens glädjas längre?
Du tar alltid allt personligt.
Samtalet gled gradvis in på ett annat spår, men jag märkte hur Klara lutade sig mot Viktor och började viska något till honom.
Min man rynkade pannan, såg skuldmedvetet på mig och valde, som vanligt, att tiga.
Sent på kvällen, när gästerna hade gått, stod jag vid diskhon och diskade.
På andra sidan väggen pratade grannen i telefon — högt, som hon alltid gjorde.
– Min Verotjka är guld värd, inte en svärdotter, – nådde hennes röst mig.
– Ärligt talat, bättre än en egen dotter.
Jag kan inte föreställa mig vad jag skulle göra utan henne.
Jag stängde av vattnet och tänkte oväntat:
«Varför tiger jag hela tiden?»
Jag försökte omedelbart hejda mig.
Festen var över, varför förstöra humöret för småsaker?
Naturligtvis var det inte alls småsaker.
Men då visste jag ännu inte vart våra pengar egentligen tog vägen.
Två veckor senare ringde Klara.
Hennes röst var smickrande och honungssöt, och jag visste redan utmärkt väl: efter hälsningen skulle en begäran oundvikligen följa.
– Du kommer väl ihåg att jag snart fyller år? – började hon.
– Jag behöver hjälp.
Måste välja restaurang, beställa tårta, ringa gästerna.
Du är ju duktig på att organisera allt, det vet jag.
Under åren av äktenskap med Viktor skötte jag om alla Klaras familjehögtider.
Nyårsbordet dukades av mig.
Svärfars jubileer arrangerades av mig.
Klaras egna födelsedagar hamnade också på mina axlar.
Gästlistor, samtal, meny, bordsplacering, val av servetter i samma färg som duken — allt detta gjordes alltid av mig, medan svärmor såg sådan hjälp som något självklart.
– Gratis naturligtvis, – tillade Klara med ett leende.
– Du tänker väl inte ta betalt av din egen svärmor?
Vid ordet «egen» ville jag nästan skratta, men jag teg, som vanligt.
Samma kväll skulle jag prata med Viktor om semestern.
Vi hade länge lagt undan pengar, sparat och drömt om att äntligen komma iväg till havet.
