Han lämnade telefonen på sängbordet och gick in i badrummet.
I det ögonblicket blinkade skärmen — ett meddelande kom från bankappen.
Jag hade inte för avsikt att läsa något, ärligt talat.
Men själva meddelandet dök upp på skärmen, och blicken fastnade ofrivilligt vid det…
Själva meddelandet rörde något annat, men det var just då det avslöjades att Viktor länge regelbundet fört över pengar till sin mor.
Och allt detta — i smyg från mig.
Hela denna tid var jag säker på att vi sparade till semestern, jag nekade mig själv extra utgifter, bar samma par skor i tre år, sparade till och med på lunchen.
Men han, det visade sig, försörjde sin mamma.
När Viktor kom ut från badrummet och såg mitt ansiktsuttryck, började han genast rättfärdiga sig:
– Mamma bad om det… Det är svårt för henne ensam… Jag kunde bara inte neka…
Jag höjde inte rösten.
Jag såg lugnt på honom och sa:
– Då kommer jag inte att organisera din mors jubileum.
Låt henne vända sig till professionella.
Viktor tystnade, och sa sedan tvekande:
– Men hon blir ju förolämpad…
– Låt henne bli det.
Dagen efter på jobbet, medan jag målade naglarna på en kund och torkade lacket, lyssnade jag på berättelser från Olya, min kollega vid arbetsbordet.
– Kan du tänka dig, min svärmor ringer mig och säger: «Olenka, du organiserar väl mitt jubileum?» Och jag svarar henne: «Nej, Alla Fjodorovna, jag är ingen gratis festarrangör för er».
Hon blev förolämpad, såklart.
Nåja, vad då?
Jag lyssnade på henne och började fundera.
Man kan faktiskt bara säga «nej».
Utan långa förklaringar och skuldkänslor.
Tanken var ovanlig för mig, nästan smärtsam.
Jag rullade den liksom i huvudet, som en glödande kol, men kunde inte längre bli av med den.
På kvällen ringde Klara igen.
– Om du inte vill hjälpa till, kom åtminstone som gäst.
Hennes röst var isig.
Hon var uppenbarligen förolämpad.
Nå, må så vara.
Vid den tiden hade jag redan lagt undan pengar till present till henne.
Jag ville inte sjunka till hennes nivå.
Kuvertet med pengar låg i lådan i byrån.
Jag ska ge henne det — och låt henne skämmas.
Jubileet ägde rum på en restaurang.
Klara satt vid bordets huvudända, hennes röda lockar var perfekt lagda, och runt halsen glänste ett nytt halsband.
Ett femtontal personer hade samlats: släktingar, grannar, väninnor.
Kira satt bredvid i en klänning med bara axlar.
Bredvid henne satt hennes mamma — Klaras syster, en tyst och oansenlig kvinna.
Viktor kom i skjortan som jag hade strukit på morgonen.
Han kutade märkbart med ryggen och flyttade ständigt blicken mellan mig och sin mor.
På armen glänste klockan.
Festen fortgick lugnt tills Klara reste sig med ett glas.
– Jag vill tacka dem som alltid finns där, – började hon.
– Tack till min Kiras för att hon finns hos mig.
För att hon är äkta.
Hennes bröllop blev mitt livs lyckligaste dag.
Vackrare än så blir det inte.
Jag gjorde allt för henne, för att hon förtjänade det.
Klara tystnade och såg ut över gästerna.
– Och vissa, – tillade hon och kastade en blick åt mitt håll, – ville inte ens hjälpa till med sin egen svärmors jubileum.
Men vad gör man… Gud är allas domare.
Någon hostade till.
Kira sänkte blicken.
Viktor drog bokstavligen in huvudet mellan axlarna.
Jag satt tyst.
Kuvertet med presenten låg i min knä i handväskan.
Pengar som jag samlat ihop genom att neka mig själv till och med ordentliga luncher.
Efter skålen började gästerna prata igen, och jag gick ut till foajén för att få lite luft.
Vid det öppna fönstret stod Klaras syster och rökte.
– Klarka, naturligtvis, är duktig, – sa hon.
– För Kiras skull ansträngde hon sig av hela sitt hjärta.
Och Vitja hjälpte till.
Så mycket pengar som han gav till bröllopet!
Klara behövde inte ens be om en andra gång.
Ur sina egna, säger hon.
Eller ja, ur era, förmodligen.
Hon sa det lätt, nästan muntert.
«Ur era, förmodligen…»
Om överföringarna till min mor visste jag redan och hade på något sätt försonats med det.
Men en separat summa till Kiras bröllop?
Ur vår familjebudget?
Ur pengarna som vi lade undan?
Det var alltså därifrån den dyra restaurangen med panoramafönster, den lyxiga klänningen och de levande pionerna i buketten kom.
Allt detta var betalt med våra pengar.
Och jag fick en billig tårta från konditoriet på mitt jubileum.
Jag återvände till bordet.
Satte mig på min plats.
Viktor mötte min blick och vände genast bort ögonen.
I det ögonblicket reste sig Klara igen.
– Och nu får min svärdotter säga några ord!
Kom igen, var inte blyg!
Jag reste mig.
Det blev tyst vid bordet.
– Klara Ivanovna, – började jag lugnt, – du spenderade pengar ur min och Viktors budget på din systerdotters bröllop.
