Luc, Marcels unga cellkamrat, som hade suttit inne för elektronikstöld, visade sig vara en ovärderlig tillgång. Under kvällarna satt han och Thomas – som nu formellt hade begärt att få byta till en cell närmare Marcels sektion – i hemlighet och diskuterade elscheman.

Marcel själv kallade till ett hemligt möte med de andra gängledarna. I fängelsekapellet, under överinseende av en mutad präst, samlades algerierna från C-blocket, ryssarna från norra flygeln och de franska bankrånarna från källaren.

“Nästa tisdag,” sa Marcel, stående vid altaret, hans röst låg och bestämd. “Vi startar det under lunchserveringen. Ryssarna tar kontroll över östra matsalen. C-blocket blockerar trapphusen. Jag vill ha eldar på rastgården, madrasser i korridorerna. Ett klassiskt upplopp, men större än något de sett sedan 90-talet.”

“Och varför skulle vi göra det för dig, Vautrin?” spottade Yuri, ledaren för det ryska syndikatet, med armarna i kors. “Upplopp betyder gummikulor, isoleringsceller och indragna privilegier. Vad får vi?”

Marcel lutade sig fram över altaret. “Ni får frihet från Lefèvre. Han har hållit er alla i ett järngrepp. Han tar en andel av era affärer på utsidan, han utpressar era familjer. Jag har en nyckel som kommer att bränna honom och hela hans korrupta system till marken. Men jag behöver trettio minuter utan vakter på B-blockets administrativa våning. Trettio minuter av totalt jävla kaos.”

Namnet Lefèvre räckte. Alla i det rummet hade förlorat något eller någon till den korrupta polischefen. Yuri nickade långsamt. “Tre veckors förberedelse, Marcel. Sedan tänder vi tändstickan.”

Kapitel 6: Stormen bryter ut

Tisdagen kom. Det var en ovanligt grå och kall morgon. Himlen över Fresnes liknade en plåt av bly. Spänningen i luften var palpabel. Vakterna kände den; de var mer aggressiva än vanligt, snabba med batongerna, nervösa. De visste att något var på gång, men de visste inte varifrån det skulle komma.

Klockan slog 12:15. Lunchservering. Hundratals fångar satt vid de långa metallborden i matsalen. Thomas satt ensam vid ett bord nära väggen, skorna fast förankrade i golvet, blicken fokuserad.

Marcel satt vid bordet i mitten. Han höll en metallsked i handen. Han tittade på klockan. 12:20.

Marcel reste sig upp. Han slog skeden hårt mot metallbordet. Klang. Klang. Klang. Ljudet ekade över matsalen. Plötsligt reste sig Yuri. Sedan ledaren för C-blocket. Inom tre sekunder stod över fyrahundra fångar upp.

Vakterna i rummet, ett tiotal män, ryggade tillbaka och drog sina batonger och tårgasbehållare. “Sätt er ner!” skrek den ansvarige befälet i sin megafon. “Sätt er omedelbart!”

Istället välte Marcel sitt bord med ett vrål. Det var signalen. Helvetet bröt lös.

Brickor kastades som projektiler. Mat flög genom luften. Fångarna kastade sig över gallergrindarna, blockerade dörrarna med välta bord och bänkar. Larmet började tjuta, en öronbedövande siren som skar genom fängelsets betongväggar. Rödljus började blinka i varje korridor.

Mitt i kaoset rörde sig Marcel och Thomas. Marcels män bildade en sköldmur runt dem, pressade bort de få vakter som försökte stoppa dem.

“Nu, Morel! Rör dig!” skrek Marcel över dånet av sirener och skrikande män.

De tog sig ut i den norra korridoren, som redan fylldes med rök från brinnande madrasser. Fångarna hade tagit kontroll över sektor efter sektor. Upploppspolisen, CRS, skulle kallas in, men det skulle ta minst tjugo minuter innan de var på plats i full kravallutrustning.

De sprang uppför trapphuset mot den administrativa sektionen. Dörren till kommunikationscentralen var låst med ett elektroniskt kodlås och förstärkt stål. “Det tar för lång tid att slå in dörren!” ropade Marcel.

Thomas log bistert, knäböjde och drog upp byxbenet något. Han tryckte på en liten dold knapp på insidan av sin vänstra sko. Ett mikroskopiskt lock gled åt sidan och blottade en USB-liknande kabelkontakt med avancerade stift.

“Jag bygger låsen, Marcel,” sa Thomas andfått. “Jag vet hur man kringgår dem.” Han slet fram en kabel från sin ficka, kopplade den till skon och sedan till en liten port på dörrens knappsats. Skärmen blinkade till, koder rullade över displayen i rasande fart. Tio sekunder senare hördes ett tungt klick och dörren gled upp.

Kapitel 7: Nedräkningen

De stormade in i rummet. Det var fyllt med servrar, övervakningsskärmar och blinkande lampor. Härifrån styrdes all data och kommunikation ut från Fresnes.

Thomas kastade sig mot huvuddatorn. Han kopplade omedelbart in kabeln från sin sko direkt in i fängelsets fiberoptiska stamnät. “Jag måste slå ut deras brandväggar och initiera sändningssekvensen manuellt,” sa Thomas medan hans fingrar flög över tangentbordet. “Mina skor fungerar som en hårdvaru-nyckel. När överföringen väl börjar kan den inte stoppas.”

Marcel ställde sig vid dörren med ett järnrör i handen, redo att försvara rummet. Genom de tjocka fönstren kunde han se rök välla ut från cellblocken. Fängelset brann.

“Hur lång tid?” ropade Marcel. “Två minuter för att dekryptera filerna, sedan trettio sekunder för att skicka!” svarade Thomas. Svett pärlades i hans panna.