“Ja,” sa Thomas. “De kunde inte döda mig när jag arresterades, för då skulle sanningen läcka ut. De kunde inte avväpna mekanismen, för minsta felsteg aktiverar sändaren. Så Inrikesministeriet gjorde det enda de kunde. De gömde mig. De skickade mig till det säkraste fängelset de kunde hitta, under förevändningen av ‘särskilt förvar’, medan deras tekniker desperat letar efter ett sätt att blockera signalen eller tvinga mig att stänga av den.”
Kapitel 4: Sanningens tyngd
Vatten droppade från ett trasigt duschmunstycke. Ljudet var det enda som bröt tystnaden mellan dem. Marcel kände hur hela hans världsbild skakade. Han hade trott att makt handlade om muskler, knivar och rädslan man kunde inge i andra män. Men mannen framför honom hade gjort sig själv till en levande fästning. Han hade knutit en snara runt halsen på de mäktigaste männen i Frankrike och gick omkring med repet i sina skor.
“Så när vakten på rastgården rörde sin radio…” mumlade Marcel, när han började förstå. “…så var han beredd att varna administrationen om att en olycka var på väg att ske,” avslutade Thomas. “De har order om att skydda mig till varje pris. Om du hade tvingat av mig skorna där ute, hade systemet registrerat ett intrång, dataöverföringen hade påbörjats, och hela fängelset hade försatts i total lockdown av militären för att försöka isolera signalen. Men det hade varit förgäves.”
Marcel strök sig över sitt rakade huvud. En märklig känsla sköljde över honom. Det var inte vrede. Det var djup, äkta respekt.
“Varför berättar du det här för mig?” frågade Marcel. Hans röst hade förlorat all sin vanliga hotfullhet. “Du hade kunnat hålla käft. Låta mig tro att du var en galning med en bomb.”
“Därför att jag inte kan stanna här, Marcel,” sa Thomas allvarligt. “De har gett mig en frist, men den är kort. Lefèvre och hans män letar inte bara efter tekniska lösningar. De letar efter min familj. Min ex-fru och min dotter gömmer sig. Men så fort de hittar dem, kommer de att använda dem för att tvinga mig att låsa upp skorna och radera datan frivilligt. Sedan kommer de att döda oss allihop.”
Thomas tog ett steg närmare Marcel. Ekot av hans fotsteg var tungt och ödesmättat. “Jag behöver en allierad på insidan. Någon som känner varje skrymsle av detta fängelse. Någon som har makten att starta ett upplopp tillräckligt stort för att distrahera vakterna, så att jag kan ta mig till fängelsets kommunikationscentral. Om jag kan koppla in mina skor direkt till deras fiberoptiska nätverk, kan jag överstyra den externa blockaden de försöker bygga och tvinga fram överföringen nu. Men jag kan inte göra det ensam.”
Marcel tittade in i ångan. Att starta ett upplopp var en sak. Att starta ett upplopp för att fälla statens mest korrupta tjänstemän, inklusive mannen som burit ansvaret för att Marcel förlorade sina bästa år i detta betonghelvete… det var något helt annat.
“Om jag hjälper dig,” sa Marcel långsamt, “blir min strafftid förlängd med tjugo år. Om vi misslyckas, kommer Lefèvre att se till att jag dör i min cell av ett ‘misstänkt självmord’.”
“Men om vi lyckas,” replikerade Thomas, “faller Lefèvre. Hela hans nätverk av korruption dras fram i ljuset. Ditt namn finns med i de filer han förfalskade. När sanningen kommer ut, kommer ditt ursprungliga åtal att ogiltigförklaras. Du blir en fri man, Marcel. Du kan gå ut genom de där grindarna och aldrig komma tillbaka.”
Tystnaden lade sig återigen tung över duschrummet. Marcel visste att detta var den farligaste konversation han någonsin haft. Han studerade Thomas noga. Mannen darrade inte. Han blottade sin svaghet, men han hade modet hos en man som redan hade förlorat nästan allt och nu var villig att offra resten för rättvisan.
Marcel log plötsligt. Det var ett vargliknande leende som visade hans gulnade tänder. Ett leende som fick andra fångar att springa i motsatt riktning.
“Okej, Morel,” sa Marcel och sträckte ut sin massiva, tatuerade hand. “Du har mina muskler. Och mitt nätverk. Men du ska veta en sak: om vi gör det här, gör vi det på mitt sätt. Det kommer att bli blodigt, det kommer att bli kaos, och hela Fresnes kommer att brinna.”
Thomas tog hans hand. Handslaget var fast. “Låt det brinna. Bara sanningen överlever elden.”
Kapitel 5: Ett nät av skuggor
Dagarna som följde var präglade av en intensiv, underjordisk aktivitet. I allmänhetens ögon hade ingenting förändrats. Marcel ignorerade fortfarande Thomas på rastgården, och Thomas satt ensam på sin bänk. Men i det dolda arbetade fängelsets mest komplexa maskineri på högvarv.
Kråkan användes som kurir. Han smugglade ritningar över fängelsets ventilationssystem och vaktpatrullernas scheman rullade i små pappersrör gömda i tvättkorgar.
