Men trots sitt avfärdande kunde Marcel inte släppa blicken från Thomas. Mannen satt där borta, tyst och lugn. Han var en tickande bomb, metaforiskt eller kanske bokstavligt. Och i Marcels värld, om man inte kunde kontrollera bomben, var man tvungen att förstå den. Annars riskerade man att sprängas i bitar.
Kapitel 3: Konfrontation i duscharna
Möjligheten dök upp på lördagen. Duschrummet i Fresnes var en plats där vakterna ogärna gick in på grund av den dåliga sikten i vattenångan och ekot som överröstade rop på hjälp. Det var här uppgörelser skedde.
Marcel hade sett till att hans män mutade rätt vakter för att få tio minuter ifred. När Thomas Morel klev in i det fuktiga, kaklade rummet, fann han att det var tomt på andra fångar. Bara Marcel stod där, fullt påklädd i fängelseuniform, lutad mot en vägg med armarna i kors.
Thomas stannade. Han visade ingen överraskning. Han bara tittade på Marcel med samma lugna blick som första dagen. Han bar sina kläder, och de svarta skorna satt stadigt på hans fötter.
“Duscha med kläderna på?” frågade Marcel sarkastiskt och klev fram ur skuggorna. Vattenångan virvlade runt hans enorma gestalt. “Jag tvättar mig i min cell,” svarade Thomas lugnt. “Jag visste att du skulle se till att vi fick ett möte. Det var oundvikligt.”
“Du är smart,” sa Marcel och minskade avståndet mellan dem. “Men du är också en nagel i ögat på mig. I mitt fängelse går ingen runt med hemligheter som får vakterna att skita på sig. Så nu ska vi prata. Bara du och jag. Och du ska berätta exakt varför du är här, och varför jag inte ska bryta nacken av dig och låta anstalten stängas ner.”
Thomas suckade milt. Det var inte en suck av rädsla, utan av trötthet. “Marcel Vautrin. Kung av avdelning B. Du har suttit här i sex år för att du vägrade vittna mot den korsikanska maffian. Du har byggt ett imperium av smuggelgods och respekt. Du har mycket att förlora.”
“Hotar du mig?” Marcels muskler spändes. “Nej. Jag konstaterar fakta. Du vill veta om mina skor? Tror du att det är en bomb? Ett virus?” “Är det det?”
Thomas tittade ner på sina svarta, tunga läderskor. De såg ut som vanliga arbetsskor, men när man tittade närmare såg sulorna ovanligt tjocka ut, och det fanns små metallnitar vid hälarna.
“För fyra veckor sedan,” började Thomas, hans röst ekade mjukt mot det våta kaklet, “var jag en ingenjör för ett säkerhetsföretag som arbetar med det franska försvarsministeriet. Vi utvecklade nästa generations biometriska låssystem. Jag designade säkerhetsvalven för landets största hemligheter.”
Marcel lyssnade under tystnad. Han kände på sig att mannen talade sanning.
“Ett av dessa valv,” fortsatte Thomas, “innehöll bevis. Graverande, oförstörbara bevis mot en grupp politiker och polischefer som under ett decennium har finansierat terrorism genom svarta fonder. Min bror var den journalist som fann bevisen. Han lämnade över dem till myndigheterna och trodde att rättvisan skulle segra. Istället blev han mördad. Av samma polischef som skickade dig hit, Marcel.”
Marcel kände hur blodet frös till is. Kommissarie Lefèvre. Det var namnet. Lefèvre var korrupt ända in i märgen, och det var han som hade satt dit Marcel när Marcel vägrade betala beskyddarpengar till hans nätverk.
“Vad har detta med dina skor att göra?” frågade Marcel lågt, nu mycket mer intresserad.
“Bevisen försvann in i det valv jag byggde. Ett valv som ingen kunde öppna, förutom inrikesministern själv. Men jag lade in en bakdörr. En digital dödmansgrepp-mekanism. Jag kopierade all data. Terabyte av information om mord, utpressning och statlig korruption.”
Thomas lyfte långsamt sitt högra ben och pekade på skon. “Här inne finns en kvantdator-modul. Den är synkroniserad med min hjärtrytm och den biometriska temperaturen i mitt blod. Låsmekanismen runt mina vrister är gjord av titan och kan inte kapas med vanliga verktyg. Om min hjärtrytm stannar, eller om någon försöker ta av skorna med våld, utlöses en mikrosprängladdning.”
Marcel tog ett steg tillbaka. “Du sa ju att det inte var en bomb!” “Sprängladdningen är inte till för att skada någon annan. Den är bara stor nog att förstöra skorna och mina fötter. Men det är inte det som skrämmer dem.” Thomas ögon brann nu med en intensiv, kall eld. “Om förseglingen bryts, eller om jag dör, skickar en sändare i sulan automatiskt ut all krypterad data till hundra olika nyhetsbyråer runt om i världen, via ett oberoende satellitnätverk.”
Marcel stirrade andlöst på mannen framför honom. “Du har bokstavligen hela den franska regeringens hemligheter… i dina skor? Och en sändare som skickar ut allt om de rör dig?”
