DEL 2: SKUGGORNA I FRESNES
Kapitel 1: Ekot från rastgården
Ryktet spred sig snabbare än en löpeld genom Fresnes fängelsekorridorer. Innan kvällsmaten ens hade serverats visste varje fånge på avdelning B att någon hade stått upp mot Marcel Vautrin. Men det var inte själva trotsandet som fyllde cellerna med viskningar. Det var hur det hade slutat. Inget blodsvite. Inga brutna ben. Bara ett metalliskt klick, en panikslagen vakt och en nykomling som fördes bort som om han vore gjord av instabilt sprängämne.
Marcel satt på sin brits i cell 412. Mörkret hade börjat falla utanför de gallerförsedda fönstren. Hans cellkamrat, en yngre kille vid namn Luc som avtjänade tid för väpnat rån, satt hopkrupen i ett hörn och vågade knappt andas. Han visste att Marcel var på ett fruktansvärt humör.
Marcel tittade på sina enorma händer. De hade krossat käkar, böjt järnrör och styrt denna del av fängelset med järnhand i sex år. Men idag hade de varit maktlösa. Det var inte Thomas Morels ord som gnagde i honom, utan vaktens reaktion. Fångvaktarna i Fresnes var hårda, ofta brutala, och de brydde sig sällan om en fånge blev misshandlad av en annan. Tvärtom, de lät ofta Marcel sköta ordningen. Men när vakten rörde sin radio hade Marcel sett något i mannens ögon.
Skräck.
Ren och skär skräck.
“Luc,” brummade Marcel plötsligt. Hans röst lät som grus som krossades mot sten. “Ja, Marcel?” svarade Luc omedelbart och ställde sig upp. “Gå till gallret. Ropa på ‘Kråkan’. Säg åt honom att jag behöver information om nykomlingen. Allt han har. Vem han är, varför han är här, och vad fan som är fel med hans skor.” “Direkt, Marcel.”
Kråkan var fängelsets främsta informationsmäklare. Han städade i de administrativa korridorerna och hade tillgång till datorer när vakterna tittade bort, samt ett nätverk av mutade tjänstemän. Om någon visste något, var det han.
Natten passerade plågsamt långsamt. Marcel kunde inte sova. Varje gång han slöt ögonen hörde han det där lilla ljudet. Kling. Ett ljud som inte borde existera på ett fängelse där allt av metall konfiskerades vid intagningen. Hur hade en man kunnat vandra rakt in på en högsäkerhetsanstalt med skor som bevisligen dolde något farligt? Och varför lät direktören det hända?
Kapitel 2: En osynlig mur
De kommande tre dagarna var de märkligaste i Marcels fängelsekarriär. Thomas Morel återvände till rastgården, men en osynlig mur hade rests runt honom.
Ingen vågade närma sig honom. Inte ens Marcels egna män. Thomas satt för sig själv på en bänk i solen, ryggen rak, blicken fäst vid horisonten utanför murarna. Han rörde sig med en onaturlig försiktighet. Varje steg han tog var beräknat, som om han gick på tunn is.
Och vakterna… de släppte honom inte med blicken. Normalt stod de uppe på gångbroarna och rökte, eller lutade sig mot tegelväggarna och pratade med varandra. Men nu fanns det alltid minst tre vakter stationerade på marknivå, och deras ögon var klistrade vid Thomas. De höll händerna nära sina batonger och radioapparater, men ironiskt nog verkade de vara där för att skydda de andra fångarna från Thomas, inte tvärtom.
På torsdagens eftermiddag, under den korta rasten, trängde sig Kråkan fram till Marcel. Den lille mannen såg ovanligt nervös ut. Han torkade svett från pannan innan han lutade sig nära Marcels öra.
“Jag hittade hans fil, Marcel,” viskade Kråkan. “Men det är inte logiskt. Ingenting i den är logiskt.” “Prata,” beordrade Marcel och tände en insmugglad cigarett. “Hans namn är Thomas Morel, ja. Men det finns inget kriminellt register. Inga tidigare domar. Ingen information om hans arrestering. Dokumentet säger bara ‘Särskilt förvar – Extrem riskklassificering’. Han är inte här för rån, mord eller knark. Spalten för hans brott är blank, Marcel. Helt blank.”
Marcel rynkade pannan och blåste ut ett moln av grå rök. “Och skorna?” Kråkan svalde hårt. “Det stod en röd stämpel längst ner i hans akt. En direkt order från Inrikesministeriet. Det stod: ‘Objektets fotbeklädnad får under inga omständigheter avlägsnas, manipuleras eller utsättas för kraftigt våld. Vid försök till avlägsnande ska anstalten omedelbart evakueras.’“
Marcel stirrade på Kråkan. “Evakueras? För ett par skor?” “Det är vad det står, Marcel. Jag svär på min mammas grav. Vakterna vet inte ens exakt vad det är. De har bara fått order om att om skorna tas av, trycker de på den stora röda knappen och utrymmer fängelset. Folk säger att det är en bomb. Andra säger att han bär på ett dödligt virus som släpps ut om förseglingen bryts.”
“Ett virus?” Marcel fnös föraktfullt. “Vi tittar på för många filmer, Kråkan. Gå nu.”
