Det fanns en spänning i rummet som gick att ta på. Jag kunde se hur hans briljanta, psykopatiska hjärna arbetade på högvarv, hur han analyserade varje vinkel, letade efter fällan. Hans ego slogs mot hans paranoia.

Han närmade sig bordet, drog fram en stol och satte sig mittemot mig. Han höll fortfarande högerhanden i fickan. Med den vänstra handen började han bläddra i dokumenten.

”Du tror att du har listat ut allting, eller hur?” sa han tyst, utan att se upp från papperen. ”Du tror att jag är skurken i den här historien. Ett monster som utpressade sin bästa vän och ljög för sin familj.”

”Jag tror inte att du är ett monster, pappa,” sa jag stelt. ”Jag vet att du är en mördare.”

Han slutade bläddra och tittade upp. Hans ögon var döda, fullständigt tömda på mänsklighet. ”Jag gjorde det som krävdes. Världen är inte uppbyggd på kärlek och rättvisa, Claire. Den är uppbyggd på ordning, struktur och dominans. Harold var svag. Din mor var romantisk och naiv. Rachel är ett genetiskt misstag, ett levande bevis på svaghet. Jag tog det misstaget och gjorde det till min största tillgång. Jag byggde ett imperium från ingenting. Och när det imperiet hotades av Owens patetiska spelskulder och Harolds plötsliga anfall av samvete… då städade jag upp röran. Precis som jag alltid har gjort.”

Hans ord fångades upp av mikrofonen jag bar under tröjan. Carter hörde varje ord. Det var ett fullständigt och ofiltrerat erkännande.

”Och nu?” frågade jag. ”Vad händer nu när du har fått din signatur?”

Richard log, och för första gången den kvällen kände jag en genuin, isande skräck. Han drog upp högerhanden ur fickan. I den höll han en svart, ljuddämpad pistol. Han lade den mjukt på bordet, med mynningen riktad mot mig.

”Nu, Claire,” sa han med en röst som droppade av falsk sympati, ”kommer jag att skriva under de här papperen. Därefter kommer jag att gå upp och väcka Rachel. Hon kommer, under mycket olyckliga omständigheter, att få ett mentalt sammanbrott på grund av den senaste tidens stress. Hon kommer att skjuta dig, och sedan kommer hon att vända vapnet mot sig själv. Det är en tragisk familjedispyt som slutar i katastrof. Jag, den sörjande fadern som befann sig i Europa, kommer att ärva allt tillbaka när dammet har lagt sig.”

Min puls dånade i öronen. Han hade aldrig planerat att låta oss leva. Han ville ha både pengarna och sin hämnd.

”Du kommer aldrig att komma undan med det,” viskade jag.

”Jag kommer undan med allt,” svarade han och plockade upp en guldpenna från bordet. ”Jag är Richard Warren.”

”Nej,” ekade en röst från trappan. ”Det är du inte.”

Richard ryckte till och riktade blixtsnabbt pistolen mot ljudet.

Rachel stod på det nedersta trappsteget. Hon bar ingen morgonrock, hon såg inte utmattad ut. Hon stod spikrak, och hennes ansiktsuttryck var fyllt av en styrka jag aldrig tidigare bevittnat. Hon höll sin blick fäst vid mannen som hon i hela sitt liv hade kallat pappa.

”Du är ingenting,” fortsatte Rachel, och hennes röst bar genom rummet med kristallklar kraft. ”Du är en sorglig, ensam liten man som var tvungen att stjäla någon annans barn och någon annans företag för att känna dig viktig. Du har aldrig ägt mig. Du skapade mig inte. Min riktiga pappa var Harold Blake, och han var en bättre människa i en enda av sina andetag än vad du någonsin kommer att vara under hela ditt miserabla liv.”

Det var den kognitiva dissonansen som blev Richards fall. Att se Rachel – kvinnan han alltid hade ansett vara patetisk, materialistisk och svag – plötsligt visa en orubblig, obrydd styrka, fick hans hjärna att kortsluta för en bråkdel av en sekund. Han förstod inte vad han tittade på. Han sänkte gardet.

”Du pratar för mycket, Rachel,” väste han och höjde vapnet mot henne. Hans finger kramade avtryckaren.

”Nu!” skrek jag av hela min lungkapacitet.

Fönstren mot altanen exploderade inåt i ett regn av krossat glas. Innan Richard ens hann blinka eller trycka på avtryckaren, stormade svartklädda poliser från insatsstyrkan in genom det demolerade glaset. Laserpekare från automatvapen dansade över Richards bröstkorg som ilskna röda eldflugor.

Från hallen dundrade ytterdörren upp. Kriminalare Carter rusade in med dragen pistol.

”Släpp vapnet, Warren! Släpp det omedelbart!” brölade Carter så att det ekade i det gamla huset.

Richard stod blickstilla. Han tittade på männen med vapnen. Han tittade på mig, och sedan på Rachel. För ett ögonblick såg jag hur hans ego kämpade emot. Jag såg hur han övervägde att höja vapnet igen, att tvinga dem att skjuta honom så att han i alla fall dog med makten i behåll.

Men Richard Warren var i grund och botten en narcissist, och narcissister älskar sin egen existens mer än något annat.