Vi lämnade ett spår för honom. En plats. Jag såg till att Sterling fick veta att jag och Rachel skulle befinna oss i familjens gamla sommarhus i skärgården under helgen, för att gå igenom de sista dokumenten långt bort från pressen och polisens nyfikna ögon. Det var en isolerad plats. En plats där Richard skulle känna att han hade övertaget, där han kunde tvinga oss att skriva under dokument som återgav honom kontrollen, och därefter tysta oss för gott.
Det var en chansning. Om han misstänkte en fälla skulle han stanna utomlands och acceptera att han förlorat pengarna. Men jag kände min far. Hans arrogans var hans största svaghet.
Skärgården låg inbäddad i ett blygrått mörker när vi anlände på fredagskvällen. Höstvinden ylade runt knutarna på det stora trähuset, och de svarta vågorna slog skoningslöst mot klipporna nedanför. Det var den perfekta inramningen för en tragedi, och Richard hade alltid haft en förkärlek för det dramatiska.
Jag satt ensam i det vidsträckta vardagsrummet, vars panoramafönster vette ut mot det rasande havet. Endast en ensam golvlampa var tänd, och den kastade långa, oroliga skuggor över det polerade trägolvet. På det massiva soffbordet framför mig låg en hög med dokument. Falska dokument.
Rachel befann sig på övervåningen, utom synhåll.
Carter och ett tungt beväpnat insatsstyrketeam från polisen var gömda. Några i det kalla, fuktiga båthuset, andra i den täta tallskogen som omringade fastigheten. De hade anlänt flera timmar tidigare med båt för att inte lämna några spår av bilar på uppfarten. Vi bar alla små, osynliga mikrofoner. Instruktionerna var tydliga: polisen skulle inte ingripa förrän Richard verbalt hade bekräftat sin närvaro och visat upp ett vapen, eller tills jag gav den förutbestämda signalen. Vi behövde honom på bar gärning.
Timmarna kröp fram. Vinden tilltog i styrka och fick husets gamla stomme att knarra och klaga. Jag stirrade på klockan. Kvart i tolv. Kanske hade han trots allt genomskådat oss. Kanske var han redan på ett plan till ett land utan utlämningsavtal.
Sedan hördes det.
Det var inget högt ljud. Bara ett svagt klickande från altandörrens lås, följt av det subtila svischandet av kall luft som svepte in i rummet.
Jag vände mig inte om. Jag satt kvar i min fåtölj och fortsatte stirra ut i mörkret.
”Du glömde slå på larmet, Claire. Det är slarvigt av dig. Särskilt med tanke på hur farlig världen kan vara nuförtiden.”
Rösten var låg, behaglig, nästan faderlig. Men den bar på en underliggande ton av iskallt stål.
Jag vände mig långsamt om. Richard Warren stod i skuggorna vid altandörren. Han var klädd i en mörk, exklusiv regnrock som droppade av vatten. Vattnet bildade små pölar på det dyra trägolvet. Han såg inte ut som en man på flykt. Han såg ut som en kung som hade återvänt till sitt slott för att straffa en upprorisk undersåte.
”Jag stängde av det med flit,” sa jag lugnt, och var innerligt tacksam över att min röst inte darrade. ”Jag visste att du inte skulle knacka.”
Han klev fram i ljuset från golvlampan. Hans ansikte var härjat, med djupa mörka ringar under ögonen, men blicken var precis lika skarp och obarmhärtig som den kvällen i min lägenhet. Han kastade en blick på dokumenten på bordet.
”Du har blivit smartare, Claire,” sa han och tog ett steg närmare. Hans högra hand vilade djupt nere i regnrockens ficka. ”Att använda Harolds gamla dammiga klausul för att frysa mina konton… det var ett genialt drag. Jag måste erkänna att jag kände en viss stolthet när Sterling berättade det för mig. Du är min dotter. Du förstår att makt inte ges, den tas.”
”Jag är ingenting som du,” svarade jag med avsmak.
Han skrattade, ett torrt, skrapande ljud. ”Snälla, bespara mig din moraliska indignation. Du satt i mitt knä och lärde dig hur man manipulerar marknaden innan du ens kunde cykla. Vi är av exakt samma skrot och korn. Du har bara inte accepterat det än. Men nu är leken över. Var är Rachel?”
”Hon sover,” ljög jag. ”Hon är utmattad. Men hon har redan skrivit under sin del.” Jag gestikulerade mot papperen. ”Här är dokumenten som häver frysningen. Skriv under dem, låt biometrin valideras på min bärbara dator här bredvid, så släpps pengarna tillbaka till dina skuggkonton. Sedan kan du försvinna tillbaka till vilket råtthål du nu har gömt dig i.”
Richard stannade upp och betraktade mig misstänksamt. ”Bara sådär? Du och Rachel överlämnar miljontals dollar, låter mig gå fri, efter allt du vet?”
”Jag vill inte ha dina blodspengar,” sa jag, och tvingade in all förakt jag kunde uppbringa i rösten. ”Och Rachel vill bara att mardrömmen ska ta slut. Vi köper vår frihet från dig. Pengarna är priset.”
