Senare samma eftermiddag körde jag till den nedslivna förorten där Rachel hade tvingats hyra en liten etta efter att polisen hade beslagtagit hennes och Owens hus som en del av utredningen kring deras obetalda skulder och lånehajar. Det var en brutal kontrast till den luxuösa livsstil hon alltid hade ansett sig ha rätt till.

När hon öppnade dörren kände jag knappt igen min äldre syster. Hennes vanligtvis perfekt fönade hår hängde stripigt runt ansiktet. Hon bar en urtvättad grå tröja och hennes ögon var rödsprängda och insjunkna, märkta av veckor av oavbruten gråt och brist på sömn. Den arroganta, nedlåtande blicken var helt borta; kvar fanns bara ett tomt skal.

”Vad vill du, Claire?” frågade hon, rösten var hes och skrovlig. ”Har du kommit för att gotta dig? För att sparka på mig när jag ligger ner?”

”Nej,” sa jag mjukt och klev in i den trånga, instängda hallen utan att vänta på en inbjudan. Lägenheten luktade av kallt kaffe och ren desperation. ”Jag har kommit för att ge dig något.”

Jag räckte henne det bruna kuvertet från Harolds lönnfack. Rachel tittade misstänksamt på det innan hon långsamt tog emot det. Hennes händer skakade när hon drog ut brevet. Jag såg hur hennes ögon rörde sig över raderna. Jag såg hur andhämtningen blev ytligare, hur tårarna började rinna utan att hon ens försökte torka bort dem.

När hon hade läst färdigt sjönk hon ner på en ostadig köksstol och stirrade tomt in i väggen. ”Han… han älskade mig verkligen. Hela tiden. Min riktiga pappa fanns där hela tiden, och jag var för blind och för upptagen med att försöka imponera på ett monster för att se det.”

”Richard manipulerade oss alla, Rachel,” sa jag och satte mig mittemot henne. ”Han formade dig. Han lät dig tro att du måste vara hänsynslös och girig för att förtjäna hans kärlek, eftersom han själv bara förstod de känslorna. Men Harold såg vem du egentligen var. Han visste att du var vilse, inte ond.”

Rachel snyftade till och dolde ansiktet i händerna. ”Owen… Owen visste. Han visste att Harold var min pappa. Och han använde det för att pressa honom på pengar. Det var därför Richard mördade honom. Min makes girighet fick min riktiga pappa dödad.”

”Och Richards ondska höll i vapnet,” lade jag till. Jag lutade mig fram och lade min hand över hennes. Det var den första genuina beröringen mellan oss på över ett decennium. ”Richard befinner sig på flykt. Han har tagit med sig miljoner. Men jag har hittat ett sätt att ta tillbaka dem, ett sätt att locka ut honom. Men jag kan inte göra det ensam. Jag behöver dig.”

Rachel såg upp, hennes ögon var plötsligt fyllda av en mörk, flammande vrede som jag aldrig hade sett hos henne förut. Det var inte det bortskämda raseriet över en inställd semester; det var den iskalla, fokuserade ilskan hos en dotter som hade blivit bestulen på hela sitt liv.

”Vad behöver du att jag gör?” frågade hon.

Planen sattes i verket tjugofyra timmar senare. Vi visste att Richard, trots att han befann sig under radarn, hade sätt att övervaka vad som hände med hans företag och sina konton. Han hade med all säkerhet betalat av någon på insidan av advokatbyrån för att hålla honom informerad.

Jag kallade medvetet till ett möte med företagets styrelse och chefsjuristen, en man vid namn Sterling som jag starkt misstänkte var Richards ögon och öron. Under mötet, med välspelad frustration, avslöjade jag “krisen”. Jag förklarade att de utländska bankerna hade fryst samtliga tillgångar på grund av Harolds dolda klausul.

Men den avgörande lögnen, den som var skräddarsydd för Richards ego, lade jag fram med iskall precision:

”Bankerna kräver en personlig, fysisk signatur och biometrisk verifiering av Richard Warren själv för att häva frysningen, samt ett underskrivet medgivande från Rachels sida, eftersom hon tekniskt sett är Harolds direkta arvinge,” sa jag inför styrelsen, fullt medveten om att Sterling spelade in varje ord. ”Om dessa signaturer inte presenteras inom sju dagar, kommer den schweiziska banken att åberopa internationell bedrägerilagstiftning. Alla Richards medel kommer att återgå till Harolds dödsbo. Vilket innebär att Rachel får alltihop. Richard kommer att lämnas helt utblottad.”

Jag såg hur Sterling bleknade något. Betet var kastat.

Att låta Rachel få pengarna – att låta Harolds biologiska dotter, kvinnan Richard hade föraktat och använt som en bricka i sitt spel, vinna – var den ultimata förnedringen. Det var den ena saken som Richard Warrens monumentala ego aldrig skulle kunna acceptera.