Tjugo minuter senare satt jag i ett hörn av kaféet, inlindad i en filt som Carter hade hämtat från sin bil. Den röda dagboken låg på bordet mellan oss som en tickande bomb. Carter hade med sig en annan polis, en kvinna vid namn Ramirez, som satt tyst och antecknade.
Carter läste igenom de markerade sidorna. Hans ansiktsuttryck blev mörkare för varje rad. “Din far… han är en iskall psykopat. Det här förklarar allt. Varför Harold lät honom ta över företaget, varför Harold aldrig gifte sig, varför han alltid stannade i bakgrunden.”
“Vad händer nu?” frågade jag, min röst kändes ihålig.
“Vi har skickat patruller till din lägenhet,” sa Carter. “Men jag gissar att han redan är borta. En man som Richard Warren stannar inte kvar för att bli arresterad. Men han kan inte gömma sig länge. Inte med våra resurser.”
Han hade rätt. Pappa fanns inte i min lägenhet när polisen sparkade in dörren. Han hade tagit med sig sin väska och försvunnit spårlöst i natten.
Dagen därpå blev den mest overkliga dagen i mitt liv. Jag satt i ett kalt förhörsrum på polisstationen och tittade genom ett envägsglas in i rummet bredvid. Där satt Rachel. Hon såg förstörd ut. Hennes smink var utsmetat och hon skakade okontrollerat. Owen var i en annan cell, redan fullt sysselsatt med att kasta sin fru under bussen för att rädda sitt eget skinn genom att erbjuda polisen information om Harolds pengar.
Carter klev in i Rachels rum. Han lade en mapp på bordet.
“Fru Warren,” började Carter lugnt. “Din make har varit väldigt pratsam i morse.”
Rachel snyftade. “Han tvingade mig. Han sa att vi skulle förlora huset. Han sa att pappa ändå hade tillräckligt och att han inte skulle sakna pengarna.”
“Det handlar inte om den falska överföringen längre, Rachel,” sa Carter. Han lutade sig fram. “Det handlar om mordet på Harold Blake.”
Rachel spärrade upp ögonen. “Mord? Men… Owen sa att Harold fick en hjärtinfarkt! Han sa att Harold ringde och…”
“Owen ringde Harold. Sjutton gånger,” avbröt Carter. “Owen hade kommit över viss information. Information om din födsel, Rachel. Och han använde den informationen för att pressa Harold Blake på pengar.”
Genom glaset såg jag hur Rachels ansikte förlorade all färg. “Min… födsel?”
Carter öppnade mappen och sköt över ett papper. Det var ett utdrag från mammas dagbok, kopierat och översatt till byråkratisk polisjargong, tillsammans med resultatet från ett gammalt blodprov.
“Richard Warren är inte din biologiska far, Rachel. Det var Harold Blake. Och Richard visste om det hela tiden. Owen fick reda på det när han snokade i Harolds papper för några månader sedan i ett försök att hitta något att stjäla. Owen pressade Harold. Harold hotade att berätta allt för dig. Så Richard åkte dit och mördade Harold för att tysta honom för gott.”
Rachel stirrade på papperet. Hon andades inte. Det var som om hela hennes verklighet, hela den arroganta, priviligerade mur hon hade byggt runt sig själv under alla år, krossades till damm på en sekund. Mannen hon trodde var hennes pappa hade hatat henne i hemlighet och använt henne som ett utpressningsverktyg. Mannen hon hade kallat “farbror Harold” var hennes riktiga pappa, och han hade precis blivit mördad. Och hennes egen make var katalysatorn till alltihop.
Hon började skrika. Det var ett genuint, hjärtskärande ljud av total förintelse. Jag blundade och vände mig bort från fönstret. Jag hade hatat Rachel för vad hon försökte göra mot pappa. Men nu insåg jag att pappa hade gjort något ofantligt mycket värre mot henne under hela hennes liv.
Två veckor passerade.
Rachel dömdes för bedrägeri och urkundsförfalskning, men domaren visade viss barmhärtighet på grund av de extrema omständigheterna och hon fick ett villkorligt straff. Owen däremot dömdes till ett långt fängelsestraff för utpressning och grovt bedrägeri.
Men Richard Warren var fortfarande försvunnen.
Han hade tömt konton som tillhörde skalbolag i utlandet – konton som jag inte ens visste existerade, och som han uppenbarligen aldrig hade haft för avsikt att skriva över på mig. Interpol var inblandade. Det ryktades om att han hade flytt till Sydamerika, eller kanske Asien.
Jag ärvde allt. Det legala maskineriet var långsamt, men eftersom de papper pappa hade skrivit under i min lägenhet var juridiskt bindande, blev jag plötsligt ägare till en enorm förmögenhet och ett fastighetsimperium. Företaget som han hade stulit från Harold för trettio år sedan låg nu i mina händer.
Men pengarna kändes smutsiga. Varje cent var indränkt i Harolds blod och min mammas tårar.
En regnig tisdagsmorgon åkte jag till Harolds gamla hus. Polisen hade hävt avspärrningarna. Rachel hade inte orkat gå dit, så jag åtog mig att rensa ur det. Det var ett vackert hus, fullt av gamla böcker, antika möbler och doften av piprök.
