Jag log tillbaka, kände hur en klump av rörelse bildades i min hals. Jag vände försiktigt på handen och kramade hennes fingrar, kände pulsen, kände livet flöda i min dotter.
– Jag sa ju till dig, gumman, svarade jag med en röst mjuk som sammet. – Jag skulle aldrig låta dem komma undan. Du är min värld. Och om någon försöker släcka ljuset i min värld…
Jag lutade mig fram och kysste hennes panna.
– …då får de lära sig att frukta mörkret.
Hon log bredare och började äta sina pannkakor igen. Regnet hade slutat falla över Kansas City, och genom köksfönstret bröt morgonsolen äntligen igenom de gråa molnen. Allt var tyst. Allt var lugnt. Spöket var återigen en pappa. Och det skulle förbli så, ända tills någon var dum nog att väcka det igen.
