Ett av Team Bravos huvuden knäppte bakåt, följt av att mannen föll. Inget ljud av skottlösning uppfattades ens av herrgårdens riktade mikrofoner. De två andra vakterna började skjuta vilt ut i trädgården, deras mynningsflammor lyste upp regnet. De sköt på ingenting. En sekund senare greps den ena vakten bakifrån av mörkret och drogs in i häcken. Den sista vakten skrek, vände sig om, och sedan slocknade kamera fem.
Totalt mörker på halva skärmväggen.
Arthur Davis backade in i väggen, darrande så våldsamt att hans tänder skallrade. – Vad är han? viskade Arthur. – Vad i helvete är han?!
Silas drog sin egen pistol, en tung Desert Eagle, och osäkrade den. – Han är ett proffs, sa Silas mörkt. – Men alla kan blöda.
Han vände sig till sina två personliga livvakter som stod i rummet. – Barrikadera dörrarna. Vi stannar här inne. Låt honom komma till oss.
Jag var inne i huset.
Doften av dyr mahogny och gammal rikedom blandades med stanken av rädsla från männen jag precis eliminerat i hallen. Det var fyra legosoldater kvar. Två på övervåningen, två i övervakningsrummet med Silas och Arthur. Och Miranda… hon fanns i sovrummet på andra våningen. Jag kunde höra hennes hysteriska gråt svagt genom golvbrädorna.
Jag avancerade längs den breda trappan. Steg för steg. Min andning var långsam, kontrollerad. Jag var i Zonen. Den där platsen i sinnet där rädsla, tvekan och moral inte existerar. Det fanns bara uppdraget.
De två vakterna på övervåningen stod i slutet av korridoren. De var nervösa, svettades flitigt. De hörde mina fotsteg, även om de var lätta. De lyfte sina vapen.
Jag kastade en rökgranat. Den rullade över den tjocka persiska mattan och detonerade med ett hisnande väsande ljud, fyllde hela korridoren med tjock, grå rök.
– Skjut! Skjut för i helvete! skrek en av dem.
De tömde sina magasin in i röken, kulorna trasade sönder antika vaser och oljemålningar, slet revor i tapeten och fyllde luften med trädamm och gips. Men jag stod inte i mitten av korridoren. Jag hade kastat mig upp mot väggen och rört mig längs kanten, osynlig i den gråa dimman.
När deras vapen klickade tomt, klev jag fram. Två snabba, dämpade skott. Vakterna föll ihop.
Jag stannade framför den tunga eklärren till huvudsovrummet. Mirandas röst inifrån lät som ett djur i en fälla. Jag sparkade upp dörren med sådan kraft att dörrkarmen splittrades.
Miranda satt hopkrupen i hörnet av sängen, en halvtom whiskyflaska i ena handen och en telefon i den andra. Hennes dyra klänning var skrynklig, sminket rann längs hennes kinder som svarta floder. När hon såg mig, täckt i regn och blodstänk, maskerad av nattens mörker, skrek hon rätt ut.
– Marshall! Förlåt! Förlåt mig!
Jag sänkte vapnet. Gick fram till sängen. Hon backade tills ryggen slog i sänggaveln. Jag såg på henne, letade efter något spår av den kvinna jag trott mig känna. Det fanns ingenting där. Bara en feg, bottenlös svaghet.
– Var är koden till Arthurs utländska konton? frågade jag.
Hennes händer skakade när hon pekade mot ett litet kassaskåp bakom en tavla. – Tjugo… tjugotvå… fyrtioåtta… elva. Snälla, Marshall. Låt mig gå. Jag kan åka härifrån. Jag lovar, du kommer aldrig se mig igen!
Jag öppnade kassaskåpet. Inuti fanns flera USB-enheter, pass och buntar med kontanter. Arthur Davis hela svarta imperium i digital form. Jag tog USB-enheterna och stoppade dem i min ficka. Hela hans liv av utpressning och mutor. Inom en timme skulle FBI:s specialavdelning ha allting i sin inkorg.
Jag vände mig mot Miranda. Hon grät så hon knappt kunde andas.
– Jag ska inte döda dig, Miranda, sa jag iskallt.
Hon stannade upp, en glimt av desperat hopp tändes i hennes tårfyllda ögon. – Verkligen?
– Döden är för enkel. Döden är en befrielse, sa jag och lutade mig närmare henne. Min röst var mörk och skoningslös. – Dina bröder är döda. Din far kommer att spendera resten av sitt liv i en federal säkerhetsbunker när FBI får det här. Dina pengar är borta. Ditt namn i den här staden är gift. Alla de liv ni förstört kommer att kräva sin hämnd, och du har inget skydd kvar. Inga livvakter. Inga bröder.
Jag sträckte ut handen och rörde vid hennes kind med baksidan av mitt pekfinger. Hon ryggade tillbaka som om jag hade bränt henne.
– Du kommer att leva varje dag med att se dig över axeln, i vetskapen om att jag finns där ute. Om du någonsin närmar dig Kansas City igen, om du någonsin uttalar min dotters namn… så kommer jag inte tillbaka för att prata. Förstått?
Hon kunde bara nicka stumt, paralyserad av skräck. Jag vände ryggen till henne och gick ut i korridoren igen. Hennes snyftningar eekade efter mig, patetiska och trasiga.
