Jag tryckte på svara och satte telefonen på högtalartelefon medan jag började fylla magasinen med pansarbrytande ammunition. Klick, klick, klick.
– Marshall…?
Det var Miranda. Hennes röst var en viskning, bräcklig som tunt glas. Jag hörde kluckandet av en flaska mot ett glas i bakgrunden. Hon var full. Och livrädd.
– Hej, Miranda, sa jag jämnt. Min ton var avslappnad, som om vi diskuterade vädret.
– Marshall, snälla… snälla, du måste lyssna på mig. Jag ville inte att de skulle göra det. Jag försökte stoppa dem! Roger blev galen, han sa att Joanna hade varit respektlös mot pappa och att hon behövde lära sig en läxa. Jag försökte, Marshall, jag svär!
Lögnen hängde i luften, patetisk och genomskinlig. Jag hade läst rapporterna från mina städare. Övervakningskamerorna från Rogers lager hade säkrats innan allt raderades. Jag hade sett filmen. Jag hade sett Miranda sitta på en stol, smutta på en kopp kaffe medan hennes bröder krossade min dotters armar. Hon hade inte ens blinkat.
– Du drack kaffe, Miranda, sa jag. Klick, klick. Magasinet var fullt. Jag tryckte in det i vapnet med ett skarpt metalliskt ljud.
Det blev knäpptyst i andra änden. Bara hennes skakiga andhämtning hördes.
– J-jag visste inte vad jag skulle göra… snyftade hon, paniken bröt igenom. – Pappa är helt galen nu, Marshall. Han har anlitat män. Hemska män. De leds av en man som heter Silas. De är på väg. De ska döda dig, Marshall! Om du hjälper mig… om du låter mig fly… kan jag ge dig koderna till pappas kassaskåp. Allt! Låt mig bara leva!
– Du såg på när de krossade min dotter, sa jag. Rösten var så lugn att den lät omänsklig. – Du överlämnade henne till vargar, Miranda. Du tillhör en död familj nu.
– Nej, snälla! Marshall, vi var gifta! Vi älskade varandra!
– Det var en täckmantel. Du var en illusion. Stanna i huset, Miranda. Jag kommer snart.
Jag klickade bort samtalet.
Arthur Davis hade barrikaderat sig i sin enorma egendom i stadens rikaste förort. Fastigheten omgavs av höga smidesjärnsgrindar, stenmurar och nu, ett dussin beväpnade legosoldater i taktisk utrustning. De patrullerade i regnet med automatvapen redo. Silas, deras ledare, hade ett rykte från Tjetjenien och Syrien. Han var professionell, brutal och fruktansvärt dyr.
Men professionell betyder ingenting när man ställs mot ett spöke.
Regnet hade ökat i intensitet. Vatten piskade mot marken, raderade ljudet av fotsteg och begränsade sikten. Det var de perfekta förutsättningarna för mig.
Jag närmade mig från skogen på baksidan. De hade satt upp rörelsesensorer, men jag hade redan hackat in mig i Davis säkerhetsnätverk med hjälp av en drönare jag skickat upp en timme tidigare. Jag såg deras patrullmönster blinka på min handledsmonitor.
Två vakter stod vid den västra grinden, huttrande under ett takutsprång, rökande cigaretter som lyste orange i mörkret.
Jag rörde mig genom det höga gräset, ett med mörkret. När jag var två meter ifrån dem, stannade jag. De märkte ingenting. Vindens tjut överröstade mitt andetag.
Jag klev fram. Den första vakten hann inte ens se skuggan innan min karambit-kniv skar av hans luftstrupe. Ljudlöst föll han i mina armar, och jag sänkte honom försiktigt till marken. Den andra vakten vände sig om, ögonen spärrades upp, och han öppnade munnen för att skrika. Mitt MP5-gevär hostade till två gånger. Pfft. Pfft. Båda skotten träffade honom rakt mellan ögonen. Han föll handlöst i leran.
Tio kvar.
Jag tog mig över muren med smidigheten hos ett rovdjur. Egendomens trädgård var en labyrint av häckar och statyer – en mardröm för försvarare, en lekplats för en infiltratör.
Inne i herrgårdens övervakningsrum satt Silas och tittade på monitorerna. Arthur Davis vankade fram och tillbaka bakom honom, svettig och vit i ansiktet, klädd i en sidenmorgonrock som kändes absurd i sammanhanget.
– Varför händer inget? skrek Arthur. – Var är han?
– Lugna ner dig, gubbe, muttrade Silas och zoomade in på kamera fyra. – Mina män har…
Silas tystnade. Han lutade sig närmare skärmen. Kamera fyra visade den västra grinden. De två vakterna saknades. Ingen larm hade gått.
– Helvetes jävlar, väste Silas. Han grep radion på bordet. – Team Alpha, svara. Status på väst.
Bara statiskt brus.
– Team Bravo, rör er mot västra muren. Nu! röt Silas.
På skärmen såg de hur tre beväpnade män ur “Team Bravo” rörde sig med dragna vapen längs den mörka trädgårdsgången. Regnet öste ner i svartvitt på skärmen. Plötsligt slocknade en av strålkastarna på gården. Sedan en till. Skärmarna blev mörkare.
Silas såg en skugga röra sig. Det var inte en man som sprang; det var något som gled genom mörkret med livsfarlig precision.
