Det var dags att avsluta det här. Övervakningsrummet låg i slutet av bottenvåningen bakom pansardörrar.
Jag gick nerför trappan. Silas och hans män visste att jag kom. De visste att deras män var döda.
Jag kom fram till den tunga ståldörren. Den var låst från insidan. Jag tog fram ett litet block av C4-sprängämne ur min väst, applicerade det på gångjärnen och fäste en fjärrutlösare. Jag backade runt hörnet och tryckte på knappen.
Smällen var öronbedövande. Den tunga dörren slets från sina fästen och kraschade in i rummet i ett moln av eld och rök.
Jag gick inte in direkt. Jag visste att Silas skulle rikta vapnet mot dörröppningen. Mycket riktigt, Desert Eaglens dånet ekade när han tömde magasinet genom röken i dörröppningen. Kulorna grävde sig in i väggen på motsatt sida.
När eldgivningen pausade, kastade jag in en distraktionsgranat – en flashbang.
En blixt av bländande vitt ljus och ett ljud som från ett åsknedslag skakade hela huset. Jag dök in i rummet sekundbrakk efter explosionen, mitt vapen uppe.
En av livvakterna blundade och höll händerna för öronen. Mitt första skott fällde honom. Den andra vakten sköt blint i min riktning, kulorna ven millimeter från min axel. Jag snurrade runt och avlossade en treskotts-salva som träffade honom i bröstkorgen. Han föll bakåt över ett bord fyllt med datorskärmar.
Nu var det bara Silas och Arthur Davis kvar.
Silas var ett proffs. Han hade återhämtat sig från bländgranaten snabbare än de andra. Han kastade sig fram bakom ett skrivbord, drog en combat-kniv och laddade om sin pistol med enhandsgrepp.
– Kom igen då, ditt spöke! vrålade han, men det fanns ett stråk av rädsla i hans röst nu.
Jag avancerade i skydd av mörkret. Han sköt mot ljudet av mina fotsteg, men jag var redan inte där. Jag hade glidit runt flankerna. Innan Silas insåg var jag befann mig, sparkade jag pistolen ur hans hand. Han morrade och högg mot min mage med kniven.
Jag blockerade stöten med min vänsterarm, lät titanplattan i västen ta smällen, och svarade med ett slag med kolven på mitt gevär rakt över hans ansikte. Ben knäcktes. Silas stapplade bakåt, blodet sprutade från hans näsa. Han försökte få upp händerna för att försvara sig, men det var för sent. Jag drog min karambit. Med en enda, svepande, flytande rörelse skar jag djupt in i senorna bakom hans knän, tvingade ner honom på golvet, och satte därefter knivseggen mot hans hals.
Han tittade upp på mig. Han var en krigare, och i det ögonblicket visste han att han hade förlorat mot en mycket större rovdjur. Han nickade bara, ett stumt accepterande.
– Fel kontrakt, Silas, viskade jag.
Jag slog honom medvetslös med ett hårt slag mot tinningen. Han var neutraliserad. Jag lät honom leva. Legosoldater är opportunister; utan en arbetsgivare var han inget hot.
Sedan vände jag min uppmärksamhet mot rummets sista invånare.
Arthur Davis hade krupit in under övervakningsbordet. Den maktfullkomlige patriarken, mannen som trodde att hans pengar gjorde honom till en gud, såg nu ut som en rädd, ynklig råtta. Han grät. Han hade bokstavligen kissat på sig, den dyra sidenmorgonrocken var mörkt fläckig.
Jag drog fram honom i nacken och kastade honom in i mitten av rummet. Han landade hårt på rygg och stirrade upp på mig. Över oss lyste skärmarna upp det rökfyllda rummet med ett onaturligt, blått ljus.
– Snälla… snälla, Clayton. D-du har vunnit. Du har vunnit! Vad vill du ha? Pengar? Allt är ditt! Jag skriver över huset, företagen, allt!
Han höll upp händerna i en beskyddande gest, som om hans ord kunde stoppa kulorna i mitt vapen.
Jag drog fram en av USB-stickorna jag tagit från Mirandas kassaskåp och slängde den så den träffade honom i bröstet. Han hoppade till som om det vore en orm.
– Jag har redan dina pengar, Arthur, sa jag. Rösten ekade tungt i det lilla rummet. – Dina konton är tömda. Tvättade via servrar på Cypern och skänkta till välgörenhetsorganisationer för våldsutsatta barn.
Arthurs ögon spärrades upp. Han gapade, försökte få fram ord men misslyckades.
– Och din svarta bok, fortsatte jag, alla domare du köpt, alla poliser på din lönelista, varje smutsig detalj om dina droghaffärer… filerna skickas i detta nu till FBI:s enhet för organiserad brottslighet i Washington, samt till varje stor nyhetsbyrå i landet.
– N-nej… viskade Arthur. Hans värld, hela hans imperium, smulades sönder framför hans ögon. Han hade byggt sitt liv på makt, och på tre minuter hade jag förvandlat honom till en nolla.
Jag klev närmare och hukade mig ner över honom. Jag tittade in i hans ögon, såg hur hans själ dog inuti.
